Jag avslutade min utbildning i maj månad och har parallellt med skolan sökt jobb inom det jag nu utbildat mig till. Det är spännande att gå på intervjuer. Man får höra mycket spännande och reaktionerna på att jag är politiskt aktiv har minst sagt varit varierande. Till en början var det ingenting som jag stoltserade med, men efter att jag på en intervju fick höra att hen hade googlat mig så kom jag fram till att det var lika bra att vara tydlig och öppen med mina fritidsintressen.
Frågan om jag verkligen tänkt jobba heltid fick mig att fundera. Jag är snart 30 år, och ja, jag har två små barn. Men jag har även en make som är fullt kapabel att ta hand om våra barn när jag inte är hemma. Ja, när jag är hemma också, för den delen. Vi var två om att sätta våra barn till världen och vi är två att ta ansvar för dem. Hade samma fråga kommit upp om intervjun hade syftat till att tillsätta en tjänst inom typisk "manlig" sektor? Hade frågan kommit upp om det hade suttit en man på min plats?
Vilken seriös arbetsgivare ställer en sådan fråga till en potentiell medarbetare?
Men jag ska vara ärlig. Det är inte bara i de situationerna jag fått frågan om jag verkligen prioriterar rätt. Det är inte alltid en uttalad fråga, det kan räcka med att personen i fråga skakar lite menande på huvudet när man pratar, eller frågar lite försynt vem som har hand om barnen när jag inte är hemma. Underförstått är att jag, som småbarnsmamma, inte har på vissa ställen att göra. Vissa ställen är vigda åt personer över 45 år. Gärna män, men det är inte ett krav.
Och det stör mig. I min vardag ser jag gång på gång saker som ger mig mer bränsle att fortsätta med mitt politiska arbete och detta är en av många saker som gjort att jag beslutat mig för att acceptera att jag blivit nominerad till både Riksdag och Region.
