Jag avslutade min utbildning i maj månad och har parallellt med skolan sökt jobb inom det jag nu utbildat mig till. Det är spännande att gå på intervjuer. Man får höra mycket spännande och reaktionerna på att jag är politiskt aktiv har minst sagt varit varierande. Till en början var det ingenting som jag stoltserade med, men efter att jag på en intervju fick höra att hen hade googlat mig så kom jag fram till att det var lika bra att vara tydlig och öppen med mina fritidsintressen.
Frågan om jag verkligen tänkt jobba heltid fick mig att fundera. Jag är snart 30 år, och ja, jag har två små barn. Men jag har även en make som är fullt kapabel att ta hand om våra barn när jag inte är hemma. Ja, när jag är hemma också, för den delen. Vi var två om att sätta våra barn till världen och vi är två att ta ansvar för dem. Hade samma fråga kommit upp om intervjun hade syftat till att tillsätta en tjänst inom typisk "manlig" sektor? Hade frågan kommit upp om det hade suttit en man på min plats?
Vilken seriös arbetsgivare ställer en sådan fråga till en potentiell medarbetare?
Men jag ska vara ärlig. Det är inte bara i de situationerna jag fått frågan om jag verkligen prioriterar rätt. Det är inte alltid en uttalad fråga, det kan räcka med att personen i fråga skakar lite menande på huvudet när man pratar, eller frågar lite försynt vem som har hand om barnen när jag inte är hemma. Underförstått är att jag, som småbarnsmamma, inte har på vissa ställen att göra. Vissa ställen är vigda åt personer över 45 år. Gärna män, men det är inte ett krav.
Och det stör mig. I min vardag ser jag gång på gång saker som ger mig mer bränsle att fortsätta med mitt politiska arbete och detta är en av många saker som gjort att jag beslutat mig för att acceptera att jag blivit nominerad till både Riksdag och Region.
Tänk vad jag känner igen detta!! Otroligt likt den situation jag var i för mer än 40 år sen... Och frågorna - om vem som skötte mina två, längre fram, tre barn, när jag inte var hemma.Jag hade en akademisk examen, trivdes med mitt jobb, men när jag sökte chefsjobb möttes jag av samma frågor som du får.Min politiska verksamhet talade också mot mig - hur trodde jag att jag skulle hinna med allt? Inte fick manliga sökande sådana frågor - om de ens fick frågor om sin familj.Politiskt engagemang kunde för männens del vara positivt i arbetsgivarens ögon. Även i andra sammanhang , bland familjens vänner, fick jag de här frågorna: hur orkar du? vad tycker barnen om att du är så mycket borta? Nåja, jag har varit chef i ca 25 år, haft uppdrag för Fp i kommun, landsting och riksdag, har 3 barn som i vuxen ålder intygar att de aldrig känt sig "misskötta" (De hade ju en pappa också!)Det känns så ledsamt att du måste uppleva detsamma, att min generation tydligen misslyckats med att ändra synen på kvinnors kompetens och rätt till heltidsarbete.Självklart ska du ställa upp på nomineringar till region- och riksdagsuppdrag! Du behövs!! Det bästa med dig och alla ni unga kvinnor i dag är att ni är mycket modigare och starkare än vad vi (åtminstone jag) var. Lycka till med jobb och politik - du har allt mitt stöd! Margareta Mörck Åström
SvaraRadera