söndag 10 augusti 2014

Dagens ungdom.

Får börja med att säga att detta egentligen inte är ett politiskt inlägg. Detta är ett inlägg som rör unga tjejer och killar idag. Ja, äldre också faktiskt.

Jag är strax över 30 år fyllda. Två barn. Jag ser inte ut som jag gjorde när jag var 19. Det hade jag nog inte gjort även om jag inte fått barn, men visst har två graviditeter satt sina spår. Och det är liksom så det är för de flesta. Jag har i ärlighetens namn aldrig varit "pinnasmal" heller, men jag är verkligen inte i närheten av det nu. Det har aldrig stört mig direkt, men så har jag aldrig varit utsatt för varken näthat, nätmobbing (eller vanlig mobbing för den saken skull heller) eller vikthets. Men samhället har förändrats sedan jag var yngre. Man hinner inte mer än hem från förlossningen innan man blir matad av reklamer över "hur man ska bli av med mammamagen", "få tillbaka sin kropp" och "få tillbaka sina rutor". Tidningarna svämmar över av olika dieter och parallellt med detta visar man bilder på kändisars celluliter. Unga tjejer och killar får sämre och sämre självkänsla och vi står bredvid och tittar på. Och faktiskt hejar på- kanske utan att tänka på det, men vad sänder vi för signaler till våra barn när vi tränar efter böcker där allting handlar om att bli smal efter en förlossning, helst två dagar efter att bebisen kommit, när vi konstant bantar och när vårt liv kretsar runt vår vikt? Vi lär våra barn att deras utseende är mycket viktigare än vad de är för människor. Vi lär dem att det är viktigare att vara "snygga" (enligt vems ideal?) än att vara nöjda med sig själv. Att nöjdheten ligger i kilon, smink och tighta kläder istället för att man är nöjd över någonting man åstadkommit.

Otäckt.


Med åldern kommer visheten säger de. Och jag tror det kan ligga en del i det. Jag har insett hela vikthetsen, jag har insett att jag inte blir lyckligare av att jojo-banta. Jag är färdig med att se mig själv i spegeln och tycka att jag är tjock- för även om jag har ett par trivselkilon extra så är min kropp helt fantastisk. Den har burit två fina barn. Den tjänar mig väl vareviga dag. Livet är för kort för att gråta över ett par extrakilon. Jag tränar för att kunna bli gammal med mina barn. Kunna leka med mina framtida barnbarn. Kunna hålla mig frisk. Orka mer. Leka mer. Ha roligare. Går jag ner ett par kilon så fine. Men ärligt talat så kunde jag inte bry mig mindre.
Molly Sandén startar nu en kampanj mot "smalhets" och jag blir så glad över att kända människor gör ett statement, för det betyder så mycket mer för människor när orden kommer från kända tjejer. Jag gillar Molly. Hon har en röst som kan mäta sig med de allra bästa. Och nu tar hon ett steg för våra tjejer och killar. Bra där.


 
 
Tänk er för en gång extra. Njut av livet. Håll fokus. 

2 kommentarer:

  1. Via Politometern kom jag till ditt inlägg och tycker att inlägget i högsta grad är politiskt. Men det är synd att politiker aldrig diskuterar problem som dessa också i ett större sammanhang. I vilken mån har den kraftigt tilltagande ytlighetskulturen här i landet påverkat skolresultaten såsom avspeglas i bland annat Pisa-rapporten? Sannolikt en hel del. Kunskaper har låg häftighetsfaktor, "skalet" (enligt vår tids ideal) en hög. Djupet är ointressant, ytan (och verkligen inte bara vikten) är det som gäller. Är det då så konstigt att skolresultaten faller? Och de unga (företrädesvis flickor/unga kvinnor) som faktiskt försöker täcka in både djup och yta blir sönderstressade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Bengt och tack för din kommentar!

      Jag har faktiskt inte kopplat ihop de där två komponenterna så som du gjorde. Nu när jag tänker ett varv till har du ju faktiskt helt rätt i det du skriver. Mycket intressanta synpunkter som jag ska bearbeta och fundera på ett tag. Tack

      Radera