Anställningstrygghet

Jag är en av de där outbildade i vården. En outbildad 26åring som alltid jobbat med det jag gör nu- inom LSS. Har testat på olika varianter, jag har jobbat som personlig assistent, som vårdare på boende och min pågående anställning är som vårdare i ett mobilt team. Under dessa år har jag sökt mig åt autismhållet och det är där jag anser mig ha min huvudsakliga kompetens.
Jag har gång på gång funderat över att läsa upp och validera till undersköterska, men jag känner inte att det är aktuellt för mig. Framförallt handlar det om att återbetalningen på studielånet jag isåfall tvingas att ta kommer att äta upp förtjänsten i lönekuvertet när jag är färdig undersköterska, i år efter år.

Jag har alltså jobbat inom LSS i 8 år, om man bortser från ett års uppehåll för studier inom hästhållning där jag även passade på att läsa Svenska Ridsportsförbundets Handikappledarutbildning del 1.


Folkpartiet vill bland annat att kompetens skall väga tyngre än år när det gäller avgörande om vilka som får stanna kvar vid neddragningar.
Jag förstår tanken. Men, då är vi inne på en annan fråga-
kompentens, är det reell kompetens eller formell? Utesluter det ena det andra?
Om jag skulle stå mot en 18åring som läst vårdinriktning på gymnasiet och därmed är utbildad undersköterska, vem ska då få stanna?

Det är nu lättare att anställa människor på tidsbegränsade anställningar, tack vare Folkpartiet. Maxlängden på en provanställning är numera ett år.

Jag anser att man genom detta gör det betydligt svårare för unga tjejer att ta sig in, och hålla sig kvar på arbetsmarknaden.
En tjej i min ålder lär skaffa barn, om hon inte redan har barn.
Och iochmed det så kommer VABdagar och föräldraledighet, vilket för en arbetsgivare mest är problematiskt. Tyvärr är det ju så verkligheten ser ut.
Så, att provanställa på ett år mot på 6 månader gör att anställningstryggheten för en ung tjej förminskas drastiskt. Om det är så att man blir gravid under den tiden så blir det "lätt hänt" att man avslutar provanställningen när den går ut pga "arbetsbrist". Ett år till ingen som helst nytta för arbetstagaren. Olagligt, javisst. Men hur många som utsätts för detta orkar driva det vidare?

Anledningen till en provanställning är att se om arbetstagaren är rätt person för tjänsten och det ser man snabbt. Ett extra halvår hjälper inte arbetsgivaren i det läget. I dagens samhälle är det verkligen arbetsgivarens marknad.

Kanske är det därför som människor känner sig tvingade att hoppa på vilka former av anställningar som helst. En provanställning eller säsongsanställning är klart bättre än ingen anställning alls, men i en lånesituation med en bank ser det inget vidare ut.

En annan fundering i de banorna är hurvida sjukskrivningar kunde minskats om det blev lättare att få jobb.
Om man väl fått en fast tjänst så tror jag att man håller hårt i den. Oavsett hur man mår inombords. Kanske man inte alls trivs med det man gör, men man får ju ett lönekuvert varje månad. Tills den dagen då allt brister och man inte orkar mer.
Och blir sjukskriven, av något som jobbsituationen kanske har ett finger med i.
Vad hade hänt om det hade varit lättare att få jobb? Hade man stannat lika länge på sin tjänst då? Jag tror inte det. Och jag tror att dagens sjukskrivningar har mycket att göra med dagens jobbsituationer.


Länk;
Folkpartiet