Politiker och pappa- en bra kombination?

Alla politiska partier har med "jämställdhet" i sina partiprogram. Men hur kan det då komma sig att våra svenska manliga politiker tar ut allra minst föräldradagar av alla yrkesgrupper?
I du och jobbet kan man läsa att svenska politiker och manliga ämbetsmän tar ut i snitt 3,32 föräldradagar per år och barn. (19 februari 2009). Det känns väldigt märkligt att man som politiker inte tar vara på sin lagliga rätt och sitt ansvar, utan lämpar över det till sin respektive, samtidigt som man står och förordar jämställdhet.

Den svenska föräldraförsäkringen erbjuder föräldrar att vara hemma med sina barn i totalt 480 dagar. 60 dagar var är "öronmärkta", och övriga dagar delas lika men kan överlåtas åt vilket håll man vill under förutsättning att de överlåtes till den andra vårdnadshavaren eller registrerad partner.

Men varför är svenska män så ointresserade av att vara hemma med sina barn? Handlar det hela om ekonomin? Tjänar män så pass mycket mer i månaden än vad kvinnorna gör att man som familj bestämmer sig för att skippa sin lagliga rätt för att ha någon tusenlapp mer i månaden att röra sig med?
Eller handlar det hela om att man fortfarande är kvar på 50-talet då det bara var så att kvinnorna är de som är hemma med barnen och samtidigt passar på att städa huset, tvätta kläder och se till att maten står på bordet när mannen kommer hem? Har vi inte kommit längre än så?

Jag hade inte för mitt liv velat missa min sons uppväxt, och jag tror min man känner det samma. Han var hemma i fem månader med sonen och jag tror att det var nyttigt för alla i familjen.
För mig för att jag fick lära mig att släppa taget litegrann, det är lätt hänt som mamma att man tror att ingen kan lika bra som en själv och det blir ju lite fel. Bara för att jag varit hemma i nästan ett år så innebär inte det automatiskt att mannen inte klarar av att sköta det som skötas skall, även om det kanske inte görs på "mitt" sätt...
Det var bra för min makes del, att se att allt inte bara flyter på utan arbete därhemma bara för att det är en förälder som går hemma på heltid. Att se hur mycket arbete det faktiskt krävs att vara hemmaförälder, det är ingen dans på rosor!
Och det är inte minst bra för sonen som fick kvalitétstid med båda sina föräldrar!


Om det hela handlar om det ekonomiska har jag ett förslag;
Om man istället för att dela upp inkomsterna i "hans" och "hennes", börjar köra på "familjeinkomst" istället, så hade det ju löst alla problem med att mannen inte kan vara hemma av ekonomiska skäl.
Man lägger helt enkelt all inkomst i samma pott och därifrån tar man och splittar inkomsterna på hälften, och efter det tar man bort 20% av den ena hälften, så att säga.

Eftersom föräldraförsäkringen betalas ut av försäkringskassan så blir det ju inga extra problem med respektives arbete och lön heller.

Jag tror på valfrihet, och detta förslag hade varit det ultimata för många familjer som känner att de inte har råd med att mannen ska gå hemma.
Valfriheten finns ändå kvar iochmed att man kan välja att kvinnan går hemma alla dagarna om man nu vill det, eller mannen för den delen!

Är helt stum

Jag är stum av förvåning, av äckel och av sorg.
Jag visste att det förekom, men jag hade tidigare inte konfronterats med det på denna nivå som jag gjorde idag.
Vad jag pratar om?

Gårdagens "uppdrag granskning" såklart.
För er som missade programmet kan man se det på internet här (länk till svtplay.se)

Detta handlade om hur en ung flicka blev våldtagen på skolans toalett. Omgivningen trodde henne inte, trots att pojken blev dömd för våldtäkten, bla med rättsmedicinsk bevisning samt hans egna erkännande.
Dessutom fick han besöksförbud mot flickan.
När han blir förflyttad till annan skola strejkar hans kompisar på skolan.

Skolan och fritidsgården är "neutrala" och tar inte ställning, inte ens när pojken är dömd. De vuxna i samhället är i bästa fall passiva, i värsta fall aktiva i sitt stöd för pojken. Det startas facebookgrupper som behandlar vad man borde göra med flickan som "så uppenbart ljuger", och ryktena florerar runt i samhället tills de någonstans på vägen blir någon form av sanning. Iallafall för de som inte vågar ifrågasätta dem. Det är ingen av människorna som berättar vidare dessa "sanningar" som hört dem från flickan själv, utan de kommer från "bekantas bekant" osv. Flickan håller konsekvent samma version hela vägen från polisförhör till rättegångar.
Och pojken blir dömd. Inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten.
Ändå bestämmer sig människor i detta samhälle för att stötta pojken.

Ryktena går-
Hon ville egentligen. Och oralsex kan väl knappast räknas till våldtäkt.
Hon var yngre än honom, och alla vet väl att yngre tjejer vill vara med äldre populära killar? Hon är bara ute efter pengar.
På internet skrivs det att man vill betala någon för att våldta henne "på riktigt" för att hon ska få känna hur det känns, hur man vill föra upp en påle i hennes underliv och bränna henne på bål. Hur man skäms som tjej eftersom det är så tydligt att hon ljuger.

Pojken blir inbjuden till skolavslutningen som hålls i kyrkan.
Av prästen. För guds hus är öppet för alla.
Flickans föräldrar hade varit förutseende och åkt bort med flickan över skolavslutningen, och tur är väl det! Pojken kom till kyrkan, hade med sig blommor som han gav till hela sin klass och sina gamla klasslärare under enorma applåder.
Prästen berättar senare för Uppdrag Granskning att det blev en "tyst, stark demonstration". Han berättar också att han tycker det var jättestarkt av pojken att orka komma dit och göra det, och att han tyckte det var synd att han inte fick vara där som en i klassen.
Hur flickan hade det ägnade prästen inte en tanke.
Avslutningen filmades av en av pojkens anhöriga och ligger nu ute till allmän beskådan på internet.

När reportern frågar prästen om han visste att pojken bara några timmar efter skolavslutningen våldtog en annan flicka på en badstrand, så är hans reaktion "stackars kille... Ja, tjejen givetvis också.".

Även i detta våldtäktsmålet blir killen dömd. Bland annat återfinns dna i hennes trosor, hans dna, men trots detta är hans anhängargrupp minst sagt skeptiska. Förklaringen till dna't är tillexempel att det "räcker att man har samma hårfärg" och att "de hört att de låg i tvättkorgen när polisen hämtade dem, och hon har ju faktiskt en bror och då är det ju inte alls säkert att det är pojken i fråga som dna't kommer ifrån.".

Flicka nummer 1 tvingas till slut flytta från samhället, från sin familj och börja i skolan 50 mil hemifrån.
Flicka nummer 2 bor fortfarande kvar i samma samhälle.
Flicka nummer 1 och flicka nummer 2 känner inte varandra.
Pojken bor i dag på ett ungdomshem. Hans bror har startat upp en hemsida där han skriver om hur felbehandlad och misstrodd hans bror är. Den har många trogna läsare.

Jag tycker det är fruktansvärt att det svenska samhället fortfarande fungerar såhär. Internet är bra till mycket, men med frihet kommer ansvar. Jag blir rent ut sagt förbannad på vuxna människor som tycker det är okej att bedriva häxjakt på flickor. För att "han ju är så pass snygg att han inte behöver våldta" (!) eller "ja men om man inte vill suga av någon så får man väl helt enkelt säga nej, svårare än så är det inte". Nej, det är kanske inte svårare än så för just dig. Men för en ung tjej, liggandes på rygg på ett toalettgolv, med en äldre kille sittandes över sig, hållandes ens armar och med sina byxor nere, så är det kanske inte så lätt.
I polisförhöret med pojken säger han att flickan säger nej 4-5 gånger och att han senare tycker det är jobbigt det han har gjort, just för att hon inte ville. När förhörsledarn frågar honom om det fanns någon tveksamhet i om hon ville svarar han nej, hon ville inte.

Vad är problemet? Han är dömd för våldtäkt mot minderårig. Han har erkänt. Varför är det synd om honom?
Han begick dessutom ännu en våldtäkt. Där det finns dna.
Ändå tror folk inte på flickorna.

Det är dags att vakna upp och inse att världen inte är det den en gång varit. Kvinnosynen MÅSTE förändras, och det finns inte mycket tid att gå på. När tom. yngre människor resonerar som i att "det är ens eget fel", då är det något som är riktigt galet.
Detta tillsammans med att de vuxna helt förlorat sin egna moral, gör att det bara blir kattskit av det hela.
Jag tycker så oerhört synd om tjejerna. Dessa två, och alla som lider i det tysta. För jag tvivlar på att de är ensamma om att ha varit med om detta. Tyvärr.
Jag tycker däremot inte ett dugg synd om pojken, så som tex prästen verkar göra i första hand.

Jag anser att man ska visa detta avsnittet av Uppdrag Granskning för alla klasser i alla högstadieskolor. Man skall ha inledande och uppföljande diskussioner ang ämnet och inte bara något man pratar om i 20 minuter en gång, utan gång på gång följa upp vad det är som händer.
Etik och moralutbildningar anpassade för internet känns viktigt, och även grundutbildningar inom juridik som visar för ungdomarna att det inte är varken okej eller riskfritt att skriva precis vad som helst om vem som helst på internet.

Det är dags att vuxna människor i Sverige visar att de är just det- vuxna. Och tar sitt ansvar. Vi är påväg tillbaka i utvecklingen och det känns inte speciellt bra.

Länkar;
hd.se- ledarblogg
Lisa Magnussons blogg
Aftonbladet

Att bo på landet

Jag tror såhär;
Antingen så anpassar man sitt jobb efter vart man bor, eller så anpassar man sin boendesituation efter vart man jobbar.
Eftersom man trots allt spenderar betydligt mycket mer tid hemma än på jobbet, så anser iallafall jag att det är klokt att börja bygga upp sitt liv med att hitta sig ett passande boende.

Om man jobbar i Lund så tar det lika lång tid att ta sig från Teckomatorp till Lund C som det tar att ta sig med buss från tex Klostergården till Lund C.
Det tror jag är väldigt viktigt att framhålla när det gäller att göra reklam för Svalövs Kommun som en bra boendekommun.
De förhållandevis låga fastighetspriserna är även de något att framhålla, det väger naturligtvis tungt när barnfamiljer letar boende.
Det är stor skillnad på 1,3 miljoner och 4,5 miljoner om man letar fastighet.

Det är viktigt att våra småorter i kommunen får fortsätta utvecklas och att man inte lägger allt krut på Svalöv. Alla vill inte bo i Svalöv, tro det eller ej. Jag hade inte för mitt liv velat bo i Svalöv, jag har gjort valet att bosätta mig i Norrvidinge, 4 kilometer utanför Teckomatorp.
Detta beror inte på att jag inte tycker om Svalöv, utan på att jag inte vill bo så pass centralt.

Prioriteringarna i Svalövs Kommun är skeva. Jag kräver på intet sätt att småbyarna skall prioriteras, men de ska ligga på samma nivå som i de större byarna är inte att begära för mycket.

På hösten 2007 ringde jag in till kommunen för att diskutera en ödetomt i Norrvidinge som stått likadan med mer eller mindre skit dumpad på sedan 1988.
Denna frågan har varit aktuell sedan 1990-talet, men utan resultat.
Pratade med mannen på kommunen som var ansvarig, han bad mig gå ut och ta bilder och maila honom. Detta är ingenting jag hade gjort om jag hade fått den frågan idag, men då trodde jag i min enfald att det skulle gå snabbade för kommunens hjul att rulla om jag hjälpte till.
Skickade mailet till honom, fick leveransrapport.
Och sedan då?
Tystnad.
Det är tre år sedan.
Om detta hade gällt en tomt i centrala Svalöv, då hade det inte tagit denna tiden. Det hade aldrig gått såhär långt till att börja med.
Det ska inte behöva ta sådanhär tid, det borde ligga i kommunens egna intresse att dess invånare är nöjda med dess service- oavsett om man bor i centrala Svalöv eller ute på landet. Man ska inte behöva ringa och jaga gång på gång, man ska kunna lita på att de gör sitt jobb.

I December 2009 blåste det ner en lyktstolpe strax utanför våran fastighet. Den knäcktes vid marken och lade sig rakt över 108an.
Jag ringde till kommunen som vidarebefodrade mig till ansvarigt bolag i Februari, då var lyktstolpen fortfarande liggandes bredvid vägen precis där jag och min granne fick släpat undan den i stormen.
Bolaget var väl medvetna om problemet, hade varit ute och tittat här den 16 December. Idag är det den 24 Mars och den ligger fortfarande kvar.
En del kan man skylla på snön och tjäle i marken, men någon måtta får det vara. Damen som svarade i telefonen lovade att de skulle titta på det snarast möjligt. Och låt mig gissa, det lär väl vara ett par lyktstolpar i tätorterna som behöver åtgärdas innan de kommer ut till Norrvidinge.

Gångvägar i Tågarp, ordentlig gatubelysning och kommunalt avlopp till Norrvidinge är bara ett par exempel - även vi ute på landet betalar skatt och mig veterligen så betalar vi samma antal procent som resten av kommunens befolkning gör.
Det är bara det att vi en gång valt annorlunda.

(Skrevs med anledning av kommentarerna på hd.se, artikeln i fråga gällde att byalaget i Teckomatorp krävde svar på sina frågor från ansvariga politiker.)

Aktiv dödshjälp

Tänk dig att du är svårt sjuk. Att du aldrig kommer att kunna bli frisk. Att du varit sjuk i hela ditt liv, och tvingas lita till samhället för att få den hjälp du behöver. Att kunna gå på toaletten ensam finns inte i ditt liv, du kan inte byta tv-kanal själv när du ligger där i din höj- och sänkbara säng på kvällen. Den där sängen i stål, med grindar som ska hindra att du ramlar ner på golvet om du mot all förmodan skulle kunna vända på dig själv.

Du har levt med detta i så många år, du märker hur du gradvis blir sämre och hur du förlorar mer och mer av det du faktiskt kunde för ett par år sedan, du kan kanske inte kommunicera med dina nära och kära så som du en gång kunnat. Det är ju tur att de känner dig så väl att de kan förstå vad du menar, även när talet blir lite sluddrigt och osammanhängande.
Du vet att ditt liv snart är slut och att du förmodligen kommer att bli sämre hela vägen tills den dagen då du vandrar vidare.


Om det vore jag, så hade jag velat få bestämma när den dagen kom själv. Man har ansvar för sig själv och sitt eget liv i den mån man kan, under hela sitt liv. Vad är det då egentligen som förändras så drastiskt när det gäller hur man ska få avsluta det?

Om man vore fysiskt kapabel kunde man själv valt att ta sitt liv.
Men, om man är funktionshindrad av en eller annan anledning och därmed beroende av samhället, då kommer hela situationen i en helt annan dager. Då förlorar du plötsligt ditt eget inflytande över ditt eget liv.

Om man är funktionshindrad tvingas du i värsta fall plåga dig igenom hela ditt liv, mot din vilja.
Att vara anhörig i detta läget kan inte vara lätt. Naturligtvis är det ingenting av detta som är lätt, det är svårt att ta emot ett beslut att din anhörig vill avsluta sitt liv, men det måste vara precis lika svårt att stå bredvid och se på hur människan där i sängen tynar bort och lider undertiden.


Om man är fysiskt kapabel att ta sitt eget liv och har bestämt sig för att göra det, då tvingas man göra detta i smyg. Man får inte göra det värdigt, allt blir snabbt och hastigt och man tvingas gå vidare till nästa värld om man tror på det, alldeles ensam.
Chocken för anhöriga kan jag inte ens föreställa mig.


Ett alternativ kunde få vara att man själv fick planera sin egen bortgång, så att man slapp vara ensam i det skedet. Man kunde fått somna in i sin egen säng, eller i sommarhuset som man älskade att vara i som barn. Med de som man älskar och som älskar en tillbaka vid ens sida.
Ett lugnt och värdigt farväl.

Man borde kunna vara betrodd att få ta beslut över sitt eget liv.
Och bortgång.

(Skrevs med anledning av rubrikerna i dagens tidningar, så som i aftonbladet, hd och svenska dagbladet.)

Att kasta sten på hemtjänsten?

I HD idag kan man läsa om hur en kvinna anställd inom hemtjänsten i Landskrona blivit hotad och fått stenar kastade på sig när hon var i tjänst.
Artiken hittar ni här.

Det framgår inte av artikeln hur många det hela handlade om, mer än att det var "ett stort" gäng. Jag förstår inte vad människor som gör sådana saker får ut av det.
Har man inget vettigare att göra klockan 21 en tisdagskväll än att kasta sten och hota vanliga fredliga människor?

Många anser att människor som gör sådana här saker "säkert har haft en svår uppväxt med föräldrar som inte varit närvarande, och att det säkerligen inte finns någon ungdomsgård för stackarna att gå till på kvällarna" .
Jo, det är klart. Det rättfärdigar säkerligen saken.

Nej, allvarligt. Vart har det egna ansvaret i detta samhället tagit vägen? Allt som inte går enligt planerna är helt plötsligt föräldrarnas fel, eller samhällets. Det är aldrig den egna individens fel?
Nu säger jag inte att föräldrar och samhälle inte har del i hur saker och ting blir- det är klart att
även de har del i hur människor blir när de växer upp.

Hur mår människan som blivit utsatt för detta?
Att bli hotad och bli föremål för kastade stenar måste vara oerhört kränkade och skrämmande, hur kommer hon att må nästa gång hon ska jobba kväll?
Nästa fråga blir ju om det är lämpligt att man jobbar ensam inom hemtjänsten? Ska man behöva jobba dubbelt av denna anledningen? Väktareskort? Vad kommer facket att göra?

Jag kan personligen känna att jag inte velat jobba ensam igen om jag blivit utsatt för det där.
Och vem ska betala för allt detta extra som egentligen inte hade behövts om folk hade uppfört sig ordentligt?

Det är verkligen tragiskt, ur flera sidor sett.
För kvinnan och hela yrkeskåren som blivit utsatt, för killarna som gjorde detta och förmodligen tyckte de var hur coola som helst under tiden, för samhället som förmodligen får betala för detta på ett eller annat sätt, samt för invånarna i Landskrona stad som än en gång tyvärr får se sin stad i dålig dager figurera i tidningen.

Sexuellt utnyttjande

Jag går ut hårt och börjar med att skriva lite om sexuellt utnyttjande av minderåriga och våldtäkter.
Den 8/3-2010 kunde man i hd läsa om en 16årig pojke som dömts för sexuellt utnyttjande av minderårig.
Artikeln i fråga hittar ni här;
I texten framgår att flickan i fråga varit drivande i relationen dem emellan och blandannat skickat sms till pojken där hon frågat om de ville ha sex. Detta har flickan förnekat.

Det står dessutom att
"Rätten gör bedömingen att det inte går att bortse från pojkens låga ålder och från att flickan haft en aktiv del i de sexuella handlingarna och att brottet därför ska bedömas som det lindrigare brottet sexuellt utnyttjande av barn".

När jag gick på gymnasiet hade vi en gång en man som kom och pratade med oss just om det där med sexuella inviter. Det var en våg av våldtäkter och våldtäktsförsök som sköljde över Landskrona vid den tiden. Sexuella inviter var det ja. Jo, vi tjejer fick lära oss att vi skulle ha med oss träningsskor och träningsbyxor när vi var ute och dansade, och sedan byta om innan vi skulle gå hem "för det var ju mycket lättare att springa undan om man hade sådana kläder på sig." .
Dessutom skulle vi se till att inte dricka så mycket, vi skulle vara "ordentligt klädda" och se till att inte ge några inviter.
Han avslutade med att säga att "det är ju mycket som händer i pojkars kroppar vid den här åldern och då gäller det för alla att underlätta så mycket man kan för de inblandade".

Jag gick från det klassrummet väldigt frågande.
Är det så det ska vara? Ska man som tjej vara tvungen att byta om innan man går hem från krogen för att man inte ska bli våldtagen? Ska man inte få lov att göra en invit som tjej, för gud förbjude- killarna vet ju inte vart de ska ta vägen och då får man skylla sig själv för man ville faktiskt till en början? Men vad var det man ville? Ville man sitta och prata en stund över en öl, eller var det så att man ville ha sällskap på natten?
Oavsett, så har man rätt att säga nej precis vart som helst under kvällen, och detta ska respekteras, även om man råkar ha jeans och högklackat istället för det föreskrivna träningsbyxorna och träningsskorna.

Jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag läser om den utnyttjade flickan. Att rätten fortfarande gör bedömningar att "hon inbjöd till det själv" är tragiskt och sorgligt, och det påminner mig att man har väldigt långt att gå innan vi har ett jämnställt samhälle.
Hon är 12 år gammal. 12.
Som 12åring har man en himla massa hormoner som spökar. Man ska vara vuxen, men man är det inte. Man testar och har börjat upptäcka sig själv och sin egen sexualitet. Det är positivt!
Men, man har lika stor rätt att säga stopp var som helst längs vägen om man vill backa ur och det ska respekteras.

Det är ingen av oss vet vad som hände i det där sovrummet den gången, ingen som egentligen kan uttala sig om det. Hon kanske inbjöd, hon kanske ville? Eller så ville hon det inte, men kände inte att hon kunde backa ur?

Men att man döms för mindre än våldtäkt för att flickan själv skickade ett sms (som hon dessutom nekar till) och för att rätten anser att hon varit med på det själv känns som ett stort steg tillbaka för mänskligheten.
Vi behöver ha in fler kvinnor i det Svenska rättsystemet, så det jämnas lite med de äldre männen som nu är i 60årsåldern. Unga tjejer måste få
känna att man får lov att ha kort kjol och högklackat och att det faktiskt ändå inte är deras fel om de blir våldtagna. Lägg skulden på förövarna istället! Och detta måste börja synas även i våra domstolar...
Det hjälper inte att det står i lagen när det tydligen ändå är relevant vad man hade på sig för underkläder vid det tillfället, om det var en kort kjol eller om man som tjej hade haft ögonkontakt med mannen i fråga under kvällens gång.

Jag avslutar med ett boktips-
Flickan och skulden, skriven av Katarina Wennstam.

"Jonna, en vanlig tonårstjej, går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. De har kört upp en krycka i underlivet. På stan kallas hon för "kryckhoran".
Lena blir utsatt för en gruppvåldtäkt. I rättegångsprotokollet står det: "Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig top, skor samt BH och trosor på sig.".
Det sexuella våldet har alltid funnits, men har det blivit grövre? Har det skett en förändring i inställningen till våldtäkt hos ungdomar, media, domstolar? Eller är det i själva verket samma urgamla syn på kvinnans- och mannens- rätt som härskar?"