Aktiv dödshjälp

Tänk dig att du är svårt sjuk. Att du aldrig kommer att kunna bli frisk. Att du varit sjuk i hela ditt liv, och tvingas lita till samhället för att få den hjälp du behöver. Att kunna gå på toaletten ensam finns inte i ditt liv, du kan inte byta tv-kanal själv när du ligger där i din höj- och sänkbara säng på kvällen. Den där sängen i stål, med grindar som ska hindra att du ramlar ner på golvet om du mot all förmodan skulle kunna vända på dig själv.

Du har levt med detta i så många år, du märker hur du gradvis blir sämre och hur du förlorar mer och mer av det du faktiskt kunde för ett par år sedan, du kan kanske inte kommunicera med dina nära och kära så som du en gång kunnat. Det är ju tur att de känner dig så väl att de kan förstå vad du menar, även när talet blir lite sluddrigt och osammanhängande.
Du vet att ditt liv snart är slut och att du förmodligen kommer att bli sämre hela vägen tills den dagen då du vandrar vidare.


Om det vore jag, så hade jag velat få bestämma när den dagen kom själv. Man har ansvar för sig själv och sitt eget liv i den mån man kan, under hela sitt liv. Vad är det då egentligen som förändras så drastiskt när det gäller hur man ska få avsluta det?

Om man vore fysiskt kapabel kunde man själv valt att ta sitt liv.
Men, om man är funktionshindrad av en eller annan anledning och därmed beroende av samhället, då kommer hela situationen i en helt annan dager. Då förlorar du plötsligt ditt eget inflytande över ditt eget liv.

Om man är funktionshindrad tvingas du i värsta fall plåga dig igenom hela ditt liv, mot din vilja.
Att vara anhörig i detta läget kan inte vara lätt. Naturligtvis är det ingenting av detta som är lätt, det är svårt att ta emot ett beslut att din anhörig vill avsluta sitt liv, men det måste vara precis lika svårt att stå bredvid och se på hur människan där i sängen tynar bort och lider undertiden.


Om man är fysiskt kapabel att ta sitt eget liv och har bestämt sig för att göra det, då tvingas man göra detta i smyg. Man får inte göra det värdigt, allt blir snabbt och hastigt och man tvingas gå vidare till nästa värld om man tror på det, alldeles ensam.
Chocken för anhöriga kan jag inte ens föreställa mig.


Ett alternativ kunde få vara att man själv fick planera sin egen bortgång, så att man slapp vara ensam i det skedet. Man kunde fått somna in i sin egen säng, eller i sommarhuset som man älskade att vara i som barn. Med de som man älskar och som älskar en tillbaka vid ens sida.
Ett lugnt och värdigt farväl.

Man borde kunna vara betrodd att få ta beslut över sitt eget liv.
Och bortgång.

(Skrevs med anledning av rubrikerna i dagens tidningar, så som i aftonbladet, hd och svenska dagbladet.)