Lars Ohly gjorde ett uppmärksammat uttalade i en partiledarutfrågning häromdagen.
Ett ganska klantigt sådant, om man får säga så.
(V) vill lagstifta om delad föräldraförsäkring. Alltså 7 månader var till vårdnadshavarna. Om man fortfarande ammar efter 7 månader så stavas Ohlys lösning bröstpump.
Ohly menar att "de flesta kvinnor är okej med att sluta amma efter fem- sex månader" , detta enligt aftonbladets artikel. Må så vara. Frågan är lika mycket om barnet är okej med att sluta ammas redan då. Det är nog inte jättevanligt att man helammar efter sex månader, men att delamma längre än sex månader är absolut ingenting ovanligt.
Och varför skall man tvingas sluta tidigare med något som faktiskt är viktigt, både för mamman men framförallt för barnet?
Det vanligaste är att man efter hand börjar byta ut små mål på dagtid, först mot smakportioner och sedan efterhand mot mer rejäla mål. Men detta är ingenting som händer över en dag, det kan ta lång tid innan man kan koppla bort amningen helt under dagtid.
Det är väl här som bröstpumpen kommer in, antar jag. Allt i "jämlikhetens" tecken.
Det är tydligt att Ohly inte har en aning om hur ont det kan göra att pumpa. Och vilken tid det tar. Och vilken framförhållning man tvingas ha för att se till att det finns rejält med mjölk hemma för partnern att värma. När under dagen skall man hinna med att pumpa ut mjölk så det täcker 3-4 måltider / dag där hemma?(Om man endast har kommit så långt att man ersätter ett mål med riktig mat och barnet egentligen ammas resten av gångerna)
Och det är ju såhär också-
mjölkproduktionen försvinner inte bara för att man inte ammar ioch med att man ska pumpa, vilket innebär att man som kvinna kommer att tvingas att sitta och pumpa under sin arbetstid för att undvika mjölkstockningar och läckande bröst. Vad säger Ohly om detta? Och framförallt- vad säger chefen, kollegorna och verksamheten man jobbar i om detta?
Jämlikhet är viktigt, absolut, men-
vi är inte stöpta i samma form. Män KAN inte bli gravida, föda barn eller amma. Det kan däremot kvinnor. Varför inte låta kvinnorna göra det som de är skapta för under denna korta tid? Missförstå mig rätt- jag är för att man går in och faktiskt tvingar män att vara pappalediga, men inte så tidigt som vid sju månader. Jag hade velat förlänga förlänga föräldraledigheten eller dela den på tre istället för på två så som Ohly vill. Då hade man haft två ringmärkta delar- en till kvinnan, en till mannen, och sedan en tredje del att göra som man vill med. Men utan att gå in och förstöra för familjer där mamman väljer att amma längre än i fem- sex månader.
Möjligheten finns ju för par som vill dela lika, men att tvinga kvinnor att sluta amma för att samhället skall bli mer jämnlikt, det tycker jag är att behandla symptomen istället för att gå till botten med vad problemet är.
Problemet ligger i att kvinnor har sämre lön. Svårare än så är det faktiskt inte.
Om kvinnolönerna hade matchat lönerna som man återfinner hos män så tror jag att en del av detta problemet me att män inte tar större del av föräldraledigheten hade löst sig själv.
Men i rätt tid, som när kvinnan har slutat amma tex.
Alternativt skapa en "familjeinkomst" istället för enskilda SGI'er så det egentligen inte hade haft någon betydelse ekonomiskt vem av föräldrarna som är hemma med barnet.
Till syvende och sist så handlar det hela om ett litet barn. Det verkar vara lätt att glömma bort i "jämlikhetens" tecken. Barnet har rätt till sina föräldrar- båda två. Och det är ingenting som blir mindre jämlikt för att man ammar mer än i 5-6 månader.
Sedan är det intressant när Aftonbladet berättar om hur kända svenska mammor har valt att göra med amningen; En har mannen med sig på arbetet så han har barnet under dagarna men hon ändå kan amma när bebisen behöver det, en har alltid haft barnen med sig på jobbet och någon har skickat mjölk i taxi hem till mannen och barnet när hon varit på jobb.
Jo. Och för oss vanliga människor då?
Ja, just det. Det var väl då man fick använda sin bröstpump.
onsdag 8 september 2010
lördag 7 augusti 2010
Sverige har näst flest anmälda våldtäkter i världen. Och vad gör vi åt det?
Sverige har näst flest anmälda våldtäkter i hela världen.
Smaka på den.
Näst flest.
Och hur många är det som aldrig anmäls?
Fortfarande skuldbeläggs och ifrågasätts offret av polis, rättsväsende och framförallt av samhället. Fortfarande är det någonstans ens eget fel om man blivit våldtagen eller sexuellt trakasserad. Inte uttalat, men åsikterna sitter i väggarna. Kanske var man inte spiknykter, kanske hade man kort kjol och kanske, men bara kanske hade man en svart bh på sig som råkade skymta fram under ett linne. Då förstår väl vem som helst att det är okej att gå fram och tvinga sig till sex eller grabba tag i en kroppsdel som man inte har tillträde till?
Varför är det så att Sverige nästan ligger i topp på anmälda våldtäkter?
Vad är det som gör att män anser sig ha rätt att våldta kvinnor? Jag är medveten om att det mestadels handlar om en maktuppvisning, men vad är det som gör att män känner att de är tvungna att visa på hur mycket större, starkare, tuffare än kvinnorna de är?
Börjar jämnställdheten komma ikapp "karlakarlarna" nu, orkar de inte pressen när kvinnor står på sig och vågar säga ifrån?
Om vi ska kunna ändra denna nedåtgående spiral, så krävs det högre straffgrader och att man faktiskt vågar använda sig av dem. Det finns inga "förmildrande omständigheter" om du gör dig skyldig till våldtäkt. Det kvittar vad hon hade på sig, det kvittar om hon var stupfull. Om du har sex med en en kvinna som är så berusad så visar det ganska bra på vad du är för en kille, då har man inga höga tankar om sig själv direkt.
Dessutom så måste samhällets syn på kvinnor förändras. Samhällets, och rättsväsenets. Varför frågar polisen vad man hade på sig för underkläder när man berättar om en våldtäkt? Har det med saken att göra? Frågar man killen vad han hade för färg på sina kalsonger sen?
En fungerande sexualundervisning med fokus på etik och moral i skolorna tror jag är viktigt. Det är dags att våra vuxna i samhället tar sitt ansvar och visar småpojkarna att det inte är okej att trakassera (för vem har inte hört tjejer bli kallade hora i skolan?) tjejer, och allting börjar någonstans. Nu säger jag inte att alla som varit "tuffa" i skolan senare går ut och våldtar tjejer, men oavsett så är det inte okej att kalla tjejer för hora, fitta och slyna.
I skolan sätter man ribban för hur man blir som vuxen. De som redan är vuxna och våldtar får man låta rättsväsendet ta hand om, men i skolan har man fortfarande en chans att påverka som lärare.
Dessutom tror jag det är viktigt att det inte bara handlar om 20minuters undervisning lite snabbt sådär för att läraren tycker det är pinsamt, utan ha en kontinuerlig diskussion i klasserna angående vad som är okej och vad som inte är okej, och börja tidigt!
Jag anser att moral och etik borde vara på alla scheman i hela Sverige från första klass!
Länkar;
Aftonbladet
En av mina gamla bloggar ang. våldtäkter
En av mina gamla bloggar gällande sexuellt utnyttjande
Avslutar än en gång med ett boktips;
Flickan och skulden, av Katarina Wennstam.
"Jonna, en helt vanlig tonårstjej, går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. De har kört upp en krycka i underlivet. På stan kallas hon "kryckhoran".
Lena blir utsatt för en gruppvåldtäkt. I rättegångsprotokollet står det : "Hon hade en kort, svart klänning, en orange genomskinlig top, skor, samt BH och trosor på sig.".
Det sexuella våldet har alltid funnits, men har det blivit grövre? Har det skett en förändring i inställningen till våldtäkt hos ungdomar, media, domstolar? Eller är det i själva verket samma urgamla syn på kvinnans- och mannens- rätt som härskar?"
Detta är en oerhört otäck bok, men den borde vara obligatorisk för alla att läsa. I skolan, om inte annars!
Smaka på den.
Näst flest.
Och hur många är det som aldrig anmäls?
Fortfarande skuldbeläggs och ifrågasätts offret av polis, rättsväsende och framförallt av samhället. Fortfarande är det någonstans ens eget fel om man blivit våldtagen eller sexuellt trakasserad. Inte uttalat, men åsikterna sitter i väggarna. Kanske var man inte spiknykter, kanske hade man kort kjol och kanske, men bara kanske hade man en svart bh på sig som råkade skymta fram under ett linne. Då förstår väl vem som helst att det är okej att gå fram och tvinga sig till sex eller grabba tag i en kroppsdel som man inte har tillträde till?
Varför är det så att Sverige nästan ligger i topp på anmälda våldtäkter?
Vad är det som gör att män anser sig ha rätt att våldta kvinnor? Jag är medveten om att det mestadels handlar om en maktuppvisning, men vad är det som gör att män känner att de är tvungna att visa på hur mycket större, starkare, tuffare än kvinnorna de är?
Börjar jämnställdheten komma ikapp "karlakarlarna" nu, orkar de inte pressen när kvinnor står på sig och vågar säga ifrån?
Om vi ska kunna ändra denna nedåtgående spiral, så krävs det högre straffgrader och att man faktiskt vågar använda sig av dem. Det finns inga "förmildrande omständigheter" om du gör dig skyldig till våldtäkt. Det kvittar vad hon hade på sig, det kvittar om hon var stupfull. Om du har sex med en en kvinna som är så berusad så visar det ganska bra på vad du är för en kille, då har man inga höga tankar om sig själv direkt.
Dessutom så måste samhällets syn på kvinnor förändras. Samhällets, och rättsväsenets. Varför frågar polisen vad man hade på sig för underkläder när man berättar om en våldtäkt? Har det med saken att göra? Frågar man killen vad han hade för färg på sina kalsonger sen?
En fungerande sexualundervisning med fokus på etik och moral i skolorna tror jag är viktigt. Det är dags att våra vuxna i samhället tar sitt ansvar och visar småpojkarna att det inte är okej att trakassera (för vem har inte hört tjejer bli kallade hora i skolan?) tjejer, och allting börjar någonstans. Nu säger jag inte att alla som varit "tuffa" i skolan senare går ut och våldtar tjejer, men oavsett så är det inte okej att kalla tjejer för hora, fitta och slyna.
I skolan sätter man ribban för hur man blir som vuxen. De som redan är vuxna och våldtar får man låta rättsväsendet ta hand om, men i skolan har man fortfarande en chans att påverka som lärare.
Dessutom tror jag det är viktigt att det inte bara handlar om 20minuters undervisning lite snabbt sådär för att läraren tycker det är pinsamt, utan ha en kontinuerlig diskussion i klasserna angående vad som är okej och vad som inte är okej, och börja tidigt!
Jag anser att moral och etik borde vara på alla scheman i hela Sverige från första klass!
Länkar;
Aftonbladet
En av mina gamla bloggar ang. våldtäkter
En av mina gamla bloggar gällande sexuellt utnyttjande
Avslutar än en gång med ett boktips;
Flickan och skulden, av Katarina Wennstam.
"Jonna, en helt vanlig tonårstjej, går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. De har kört upp en krycka i underlivet. På stan kallas hon "kryckhoran".
Lena blir utsatt för en gruppvåldtäkt. I rättegångsprotokollet står det : "Hon hade en kort, svart klänning, en orange genomskinlig top, skor, samt BH och trosor på sig.".
Det sexuella våldet har alltid funnits, men har det blivit grövre? Har det skett en förändring i inställningen till våldtäkt hos ungdomar, media, domstolar? Eller är det i själva verket samma urgamla syn på kvinnans- och mannens- rätt som härskar?"
Detta är en oerhört otäck bok, men den borde vara obligatorisk för alla att läsa. I skolan, om inte annars!
fredag 6 augusti 2010
För handikappade för lunch?
Jag är inte säker på om jag ska skratta eller gråta. Har vi inte kommit längre än såhär i vårat samhälle?
Artikeln gäller en kvinna med en cp- skada samt en man med MS som blivit nekade att äta lunch på restaurang för att restaurangägarn bedömde dem vara för handikappade.
Trots att de assistenter med sig så blev de alltså nekade att äta lunch på detta stället, och det för att en restaurangägare ansåg att de var för handikappade.
"Handikappade är välkomna, men de måste kunna röra sig lite" säger han om saken.
Jag anser att handikappad och funktionshindrad är två vitt skilda saker.
Funktionshindrad kan man vara utan att vara handikappad- handikappad blir man först efter att yttre omständigheter inte fungerar. Som att trottoarkanten är för hög för att kunna ta sig upp för den med rullator, eller att affärsgångarna är för smala för att kunna komma fram när man sitter i rullstol.
Handikappad blir man även när trångsynta restaurangägare sätter sig på höga hästar och inte serverar lunch för att han anser en vara för handikappad.
Jag hoppas att de anmäler för diskriminering, för såhär får det inte gå till!
Artikeln gäller en kvinna med en cp- skada samt en man med MS som blivit nekade att äta lunch på restaurang för att restaurangägarn bedömde dem vara för handikappade.
Trots att de assistenter med sig så blev de alltså nekade att äta lunch på detta stället, och det för att en restaurangägare ansåg att de var för handikappade.
"Handikappade är välkomna, men de måste kunna röra sig lite" säger han om saken.
Jag anser att handikappad och funktionshindrad är två vitt skilda saker.
Funktionshindrad kan man vara utan att vara handikappad- handikappad blir man först efter att yttre omständigheter inte fungerar. Som att trottoarkanten är för hög för att kunna ta sig upp för den med rullator, eller att affärsgångarna är för smala för att kunna komma fram när man sitter i rullstol.
Handikappad blir man även när trångsynta restaurangägare sätter sig på höga hästar och inte serverar lunch för att han anser en vara för handikappad.
Jag hoppas att de anmäler för diskriminering, för såhär får det inte gå till!
torsdag 1 juli 2010
Allians för djuren
En sida som jag hoppas att ni alla går in och läser på, detta är något som iallafall jag brinner för.
Allians för djuren
Allians för djuren
REA på 18-24åringar!
När jag tog studenten hade jag för plan att studera vidare. Flyttade söderut i landet och påbörjade en KYutbildning. Medans jag pluggade så halkade jag in i hemtjänsten i kommunen som på ett bananskal. Utbildningen jag påbörjat visade sig inte alls vara det jag ville göra så jag avslutade den, fortsatte jobba i hemtjänsten ett tag till innan jag packade ihop och flyttade närmre föräldrarna och det man kände till igen.
Men då hade jag fått blodad tand. Det var ju ganska skoj att få sin lön den 27e varje månad. Att se att det jag la in i tid och arbete under månaden lönade sig när lönekuvertet kom.
Det var då jag började inom LSS och där jag har blivit kvar sedan dess.
Att jobba i vården är inget man gör för att man vill bli rik. Jag tyckte det då, när jag var runt 20. Jag klarade mig utan som helst problem på den lön jag fick ut, och det var i dagens mått mätt inte speciellt mycket. Speciellt inte med tanke på hur mycket jag faktiskt jobbade.
Jan Björklund (fp) vill utöka lärlingssystemet och samtidigt sänka ungas löner kraftigt.
På detta vis skall flera unga komma in i systemet och anställas, menar Björklund.
I Danmark tjänar en 19åring tydligen hälften av en vanlig lön.
Hälften.
Nu vet jag inte riktigt vad det är för yrke som de pratar om här, men om man säger att en ingånglön i vården som outbildad idag ligger på runt 16000 i månaden. Hälften av det är alltså 8000. Innan skatt. Menar han allvar eller har jag missat något här? I vården finns inget utrymme att sänka löner!
Varför skall man då jobba? Vad är poängen? Om jag vore i den kategorin så jag skulle gå och jobba heltid för 8000 kr i månaden så hade jag hellre satt mig i skolbänken och pluggat. Och jag hade sett till att inte vara färdig att söka jobb förren jag var över 24 år och därmed kunde lägga in om en lön som var värdig mitt arbete. Och den tanken tror jag inte är helt ovanlig.
Jag förstår tanken med att man kanske får in fler unga i arbete, men samtidigt så tycker jag att man spottar på de som skall utföra arbetet. Är man inte värd mer än 8000 innan skatt?
Gudarna skall veta att jag har jobbat hårt för att få upp min lön och drar man bort 10% av min lön så som nämdes i artikeln så blir jag faktiskt förbannad. Då är jag tillbaka 4 år i min löneutveckling. Alla har inte en lön på 140 000 i månaden.
Länkar;
Aftonbladet
Men då hade jag fått blodad tand. Det var ju ganska skoj att få sin lön den 27e varje månad. Att se att det jag la in i tid och arbete under månaden lönade sig när lönekuvertet kom.
Det var då jag började inom LSS och där jag har blivit kvar sedan dess.
Att jobba i vården är inget man gör för att man vill bli rik. Jag tyckte det då, när jag var runt 20. Jag klarade mig utan som helst problem på den lön jag fick ut, och det var i dagens mått mätt inte speciellt mycket. Speciellt inte med tanke på hur mycket jag faktiskt jobbade.
Jan Björklund (fp) vill utöka lärlingssystemet och samtidigt sänka ungas löner kraftigt.
På detta vis skall flera unga komma in i systemet och anställas, menar Björklund.
I Danmark tjänar en 19åring tydligen hälften av en vanlig lön.
Hälften.
Nu vet jag inte riktigt vad det är för yrke som de pratar om här, men om man säger att en ingånglön i vården som outbildad idag ligger på runt 16000 i månaden. Hälften av det är alltså 8000. Innan skatt. Menar han allvar eller har jag missat något här? I vården finns inget utrymme att sänka löner!
Varför skall man då jobba? Vad är poängen? Om jag vore i den kategorin så jag skulle gå och jobba heltid för 8000 kr i månaden så hade jag hellre satt mig i skolbänken och pluggat. Och jag hade sett till att inte vara färdig att söka jobb förren jag var över 24 år och därmed kunde lägga in om en lön som var värdig mitt arbete. Och den tanken tror jag inte är helt ovanlig.
Jag förstår tanken med att man kanske får in fler unga i arbete, men samtidigt så tycker jag att man spottar på de som skall utföra arbetet. Är man inte värd mer än 8000 innan skatt?
Gudarna skall veta att jag har jobbat hårt för att få upp min lön och drar man bort 10% av min lön så som nämdes i artikeln så blir jag faktiskt förbannad. Då är jag tillbaka 4 år i min löneutveckling. Alla har inte en lön på 140 000 i månaden.
Länkar;
Aftonbladet
måndag 7 juni 2010
Djurskyddet i Sverige
Var- och varannan dag läser man i tidningarna om någon form av djurplågeri och djurmisshandel. I en del av artiklarna är det rent ut sagt idioter som har varit i farten, illvilliga och elaka människor som inte skulle få se ett djur igen ens. Ungefär som med katten Kitty som sköts med nio skott på nära håll medans hon hölls fast, eller hur det högdräktiga stoet i Uppland som fick delar av sitt könsorgan bortskuret när hon gick i sin hage.
I andra fall är det långvarig misshandel som pågått.
Att dömas till fängelse för djurplågeri är ovanligt, även om det finns med i straffskalan. Oftast handlar det hela om dagsböter, om det nu ens är så att man åker fast, och att åtal väcks.
Under 2008 var det endast 3 st av 62 dömda som fick fängelse. Resten fick villkorlig dom, samhällstjänst och böter.
Den som "straffades värst" under 2008 var en man som fört in ett okänt föremål i ponnyn Silver's slida och ändtarm och därmed orsakat hästen så mycket skada att den senare tvingades avlivas. Undertiden onanerade han och man hittade hans sperma bredvid Silvers spilta. Och kanske var det lite tur i oturen, annars hade man kanske inte fått tag i honom?
Han dömdes iallafall till 6 månaders fängelse för djurplågeri samt grov skadegödelse.
Naturligtvis har domen överklagats.
Under 2009 gick ansvaret för djurskydd över från kommunerna till Länsstyrelsen. För Skånes del minskade heltidstjänsterna från 22 till 16 stycken.
Alltså har vi nu 16 stycken djurskyddsinspektörer som skall täcka hela Skåne.
Många gånger läser man om hur lite tid de har att göra sitt arbete, att de varit ute på uppdrag och sedan inte haft tid att kunna följa upp ärendet efter en tid. Ofta med resultat att djur faktiskt plågas, eller dör.
Jag anser att man borde lägga betydligt mer krut på djurskyddet än vad vi gör idag.
Det är visst inte så farligt att man plågar djur, skjuter katter medans man håller fast dem, sätter eld på dem och ser dem brinna, eller låter en tax svälta och frysa ihjäl fastbuden utomhus.
Varför inte koppla ihop djurskyddet med polisen? Man kan koppla samman polis, åklagare och djurstallar med veterinär och djursjukvårdare och finansiera med statliga medel?
I USA verkar det fungera väldigt bra och det är helt andra straffskalor att prata om där, kanske avskräcker det folk att bete sig som de gör?
Just nu så lever djurhemmen på folks välvilja och så kan det inte fortsätta. Det finns en del hund- och katthem som jobbar för att ta hand om misshandlade och övergivna katter och hundar, men ju större djur desto svårare är det att få folk att engagera sig.
Att ta in en häst som är svårt skadad och utmärglad är kostsamt. Inte bara pengamässigt, utan även känslomässigt och tidsmässigt. Jag är väldigt imponerad av människor som gör detta och all eloge till dem, jag bara önskar att man kunde hjälpa dem på fler sätt.
De borde ha möjlighet att söka bidrag för sitt jobb, även om de gör det av ren omtanke och kärlek. Den sortens människor är ovanliga.
De borde synas mer och få betydligt mycket mer hjälp!
I andra fall är det långvarig misshandel som pågått.
Att dömas till fängelse för djurplågeri är ovanligt, även om det finns med i straffskalan. Oftast handlar det hela om dagsböter, om det nu ens är så att man åker fast, och att åtal väcks.
Under 2008 var det endast 3 st av 62 dömda som fick fängelse. Resten fick villkorlig dom, samhällstjänst och böter.
Den som "straffades värst" under 2008 var en man som fört in ett okänt föremål i ponnyn Silver's slida och ändtarm och därmed orsakat hästen så mycket skada att den senare tvingades avlivas. Undertiden onanerade han och man hittade hans sperma bredvid Silvers spilta. Och kanske var det lite tur i oturen, annars hade man kanske inte fått tag i honom?
Han dömdes iallafall till 6 månaders fängelse för djurplågeri samt grov skadegödelse.
Naturligtvis har domen överklagats.
Under 2009 gick ansvaret för djurskydd över från kommunerna till Länsstyrelsen. För Skånes del minskade heltidstjänsterna från 22 till 16 stycken.
Alltså har vi nu 16 stycken djurskyddsinspektörer som skall täcka hela Skåne.
Många gånger läser man om hur lite tid de har att göra sitt arbete, att de varit ute på uppdrag och sedan inte haft tid att kunna följa upp ärendet efter en tid. Ofta med resultat att djur faktiskt plågas, eller dör.
Jag anser att man borde lägga betydligt mer krut på djurskyddet än vad vi gör idag.
Det är visst inte så farligt att man plågar djur, skjuter katter medans man håller fast dem, sätter eld på dem och ser dem brinna, eller låter en tax svälta och frysa ihjäl fastbuden utomhus.
Varför inte koppla ihop djurskyddet med polisen? Man kan koppla samman polis, åklagare och djurstallar med veterinär och djursjukvårdare och finansiera med statliga medel?
I USA verkar det fungera väldigt bra och det är helt andra straffskalor att prata om där, kanske avskräcker det folk att bete sig som de gör?
Just nu så lever djurhemmen på folks välvilja och så kan det inte fortsätta. Det finns en del hund- och katthem som jobbar för att ta hand om misshandlade och övergivna katter och hundar, men ju större djur desto svårare är det att få folk att engagera sig.
Att ta in en häst som är svårt skadad och utmärglad är kostsamt. Inte bara pengamässigt, utan även känslomässigt och tidsmässigt. Jag är väldigt imponerad av människor som gör detta och all eloge till dem, jag bara önskar att man kunde hjälpa dem på fler sätt.
De borde ha möjlighet att söka bidrag för sitt jobb, även om de gör det av ren omtanke och kärlek. Den sortens människor är ovanliga.
De borde synas mer och få betydligt mycket mer hjälp!
söndag 16 maj 2010
Sociala medier
Facebook.
Twitter.
Blogg.
Jag har dem alla.
Och jag använder mig av dem på olika sätt.
Facebook har jag som privat. Jag är noga med vem jag blir "vän" med- de enda jag har på min vänlista (som visserligen är ganska lång, men dock) det är personer som jag faktiskt känner. Som jag kan anse mig vara vän, eller bekant med.
Twitter har jag det med, men använder så extremt sällan. Twitter har jag till att hålla koll på andra, på min twitterlista ligger bla. Perez Hilton, som man inte kan påstå är en vän till mig. Inte ens om man försöker på alla sätt, men som är underhållande att läsa lite då och då.
Och så kommer vi då till bloggen.
Bloggar har jag haft en hel del av. Jag har bloggat i perioder, både som anonym och som mig själv. Nu har jag kvar denna bloggen, min politiska blogg.
Jag känner personligen att det är viktigt för mig att hålla isär de olika sakerna. För mig är facebook privat. Jag har ställt in så att mina bilder är privata, min logg är privat och det enda man ser på min sida om man inte känner mig, det är min allmänna info och en profilbild. Det är precis så jag vill ha det.
Jag tycker det är svårt när man börjar blanda. Risken är stor att man går över osynliga regler då man chattar lite tex. Det är väl inte så farligt, tänker man, och helt plötsligt så står man där och har sagt alldeles för mycket i rena farten. Något som man aldrig skulle gjort om man setts ute på stan. Sen blir allting så fruktansvärt offentligt om man är aktiv på tex. facebook. Jag vill inte behöva fundera över hur saker och ting kan tänkas låta i lokalposten när jag uppdaterar min status mitt i natten. Den är till för mina vänner, inte för resten av hobbypolitikerna i kommunen.
Personligen känner jag att jag vill ha min ventil på facebook, jag ska kunna skriva hur jag mår, att jag har en dålig dag, eller att jag har en väldigt bra dag. Utan att veta att snacket går. Jag vill dessutom inte att mina bilder som jag lagt ut skall ses av kreti och pleti utan jag vill ha lite kontroll på vilka människorna är som tittar på bilden på min son eller på våran köksrenovering.
Och angående alla grupperna på facebook- jag är riktigt fånig när det gäller grupper. Jag älskar grupper som "vi som inte kommer i form till beach 2010" och det gör jag som privatperson, men jag vill inte att det ska vara fritt blås ut på allt jag tänker, säger och tycker.
Ja, kanske sätter jag mig själv på en pidestal just nu, men jag gör hellre det än sover dåligt på nätterna.
Det finns ännu en aspekt på det hela;
Hur mycket respekt får man, eller förlorar man, om man försöker samspela sin privata facebook och sin politiska? Läste någon artikel på aftonbladet för någon vecka sedan, har försökt hitta den igen men utan resultat. Iallafall, den gick ut på att några journalister hade följt ett par politiker på facebook under en tid.
Om jag inte minns fel så hade Birgitta Ohlsson skrivit något i stil med att det bästa sättet att väcka en sovande bebis i magen var att dricka iskallt vatten. Jag menar, ja. Jo, det är ju visserligen sant, men det är privat. Jag är inte intresserad av hur hon väcker sin sovande bebis i magen, jag är intresserad av hennes tankar kring politiken.
En herre över 40 (namnet låter jag vara osagt för jag är osäker på vem det var) hade gått med i en grupp som hette något i stil med "sluta behandla oss över 40 år som sexobjekt".
Tja, jag vill inte tänka den tanken, tack.
Jag förstår visst att det är humor, absolut, men jag tycker inte att den är på sin plats när det gäller en folkvald politiker.
Politik är en sak.
Facebook är en helt annan sak.
Dagens nyheter skrev för ett tag sedan en artikel om hurvida facebook var en bra plattform för politiker att nå unga. Svaret blev nej.
Och jag förstår varför. Om jag vill ha information om någonting, så kollar jag hemsidorna i fråga. Jag går inte in på facebook och letar efter sidan. Vem som helst kan ju ligga bakom vilka sidor som helst där. Facebook är inte seriöst. Inte för min generation, iallafall.
Undersökningen på Dagens nyheter visade att ungdomarna trodde att nya kanaler så som bloggar visst kunde påverka, men att det viktigaste ändå var mötet med politikerna.
Det är lite som telefonförsäljarna som finns utanför alla livsmedelsbutiker nuförtiden. Man vet att man kan köpa telefoner där, men man gör det inte för om man nu vill ha en ny mobil så köper man den oftast i butiken istället.
Har man otur så kan det gå som i Danmark
Frågan kvarstår-
jag har hört att årets val kommer att vinnas eller förloras på internet.
Jag ställer mig frågande till det.
Twitter.
Blogg.
Jag har dem alla.
Och jag använder mig av dem på olika sätt.
Facebook har jag som privat. Jag är noga med vem jag blir "vän" med- de enda jag har på min vänlista (som visserligen är ganska lång, men dock) det är personer som jag faktiskt känner. Som jag kan anse mig vara vän, eller bekant med.
Twitter har jag det med, men använder så extremt sällan. Twitter har jag till att hålla koll på andra, på min twitterlista ligger bla. Perez Hilton, som man inte kan påstå är en vän till mig. Inte ens om man försöker på alla sätt, men som är underhållande att läsa lite då och då.
Och så kommer vi då till bloggen.
Bloggar har jag haft en hel del av. Jag har bloggat i perioder, både som anonym och som mig själv. Nu har jag kvar denna bloggen, min politiska blogg.
Jag känner personligen att det är viktigt för mig att hålla isär de olika sakerna. För mig är facebook privat. Jag har ställt in så att mina bilder är privata, min logg är privat och det enda man ser på min sida om man inte känner mig, det är min allmänna info och en profilbild. Det är precis så jag vill ha det.
Jag tycker det är svårt när man börjar blanda. Risken är stor att man går över osynliga regler då man chattar lite tex. Det är väl inte så farligt, tänker man, och helt plötsligt så står man där och har sagt alldeles för mycket i rena farten. Något som man aldrig skulle gjort om man setts ute på stan. Sen blir allting så fruktansvärt offentligt om man är aktiv på tex. facebook. Jag vill inte behöva fundera över hur saker och ting kan tänkas låta i lokalposten när jag uppdaterar min status mitt i natten. Den är till för mina vänner, inte för resten av hobbypolitikerna i kommunen.
Personligen känner jag att jag vill ha min ventil på facebook, jag ska kunna skriva hur jag mår, att jag har en dålig dag, eller att jag har en väldigt bra dag. Utan att veta att snacket går. Jag vill dessutom inte att mina bilder som jag lagt ut skall ses av kreti och pleti utan jag vill ha lite kontroll på vilka människorna är som tittar på bilden på min son eller på våran köksrenovering.
Och angående alla grupperna på facebook- jag är riktigt fånig när det gäller grupper. Jag älskar grupper som "vi som inte kommer i form till beach 2010" och det gör jag som privatperson, men jag vill inte att det ska vara fritt blås ut på allt jag tänker, säger och tycker.
Ja, kanske sätter jag mig själv på en pidestal just nu, men jag gör hellre det än sover dåligt på nätterna.
Det finns ännu en aspekt på det hela;
Hur mycket respekt får man, eller förlorar man, om man försöker samspela sin privata facebook och sin politiska? Läste någon artikel på aftonbladet för någon vecka sedan, har försökt hitta den igen men utan resultat. Iallafall, den gick ut på att några journalister hade följt ett par politiker på facebook under en tid.
Om jag inte minns fel så hade Birgitta Ohlsson skrivit något i stil med att det bästa sättet att väcka en sovande bebis i magen var att dricka iskallt vatten. Jag menar, ja. Jo, det är ju visserligen sant, men det är privat. Jag är inte intresserad av hur hon väcker sin sovande bebis i magen, jag är intresserad av hennes tankar kring politiken.
En herre över 40 (namnet låter jag vara osagt för jag är osäker på vem det var) hade gått med i en grupp som hette något i stil med "sluta behandla oss över 40 år som sexobjekt".
Tja, jag vill inte tänka den tanken, tack.
Jag förstår visst att det är humor, absolut, men jag tycker inte att den är på sin plats när det gäller en folkvald politiker.
Politik är en sak.
Facebook är en helt annan sak.
Dagens nyheter skrev för ett tag sedan en artikel om hurvida facebook var en bra plattform för politiker att nå unga. Svaret blev nej.
Och jag förstår varför. Om jag vill ha information om någonting, så kollar jag hemsidorna i fråga. Jag går inte in på facebook och letar efter sidan. Vem som helst kan ju ligga bakom vilka sidor som helst där. Facebook är inte seriöst. Inte för min generation, iallafall.
Undersökningen på Dagens nyheter visade att ungdomarna trodde att nya kanaler så som bloggar visst kunde påverka, men att det viktigaste ändå var mötet med politikerna.
Det är lite som telefonförsäljarna som finns utanför alla livsmedelsbutiker nuförtiden. Man vet att man kan köpa telefoner där, men man gör det inte för om man nu vill ha en ny mobil så köper man den oftast i butiken istället.
Har man otur så kan det gå som i Danmark
Frågan kvarstår-
jag har hört att årets val kommer att vinnas eller förloras på internet.
Jag ställer mig frågande till det.
lördag 15 maj 2010
Anställningstrygghet
Jag är en av de där outbildade i vården. En outbildad 26åring som alltid jobbat med det jag gör nu- inom LSS. Har testat på olika varianter, jag har jobbat som personlig assistent, som vårdare på boende och min pågående anställning är som vårdare i ett mobilt team. Under dessa år har jag sökt mig åt autismhållet och det är där jag anser mig ha min huvudsakliga kompetens.
Jag har gång på gång funderat över att läsa upp och validera till undersköterska, men jag känner inte att det är aktuellt för mig. Framförallt handlar det om att återbetalningen på studielånet jag isåfall tvingas att ta kommer att äta upp förtjänsten i lönekuvertet när jag är färdig undersköterska, i år efter år.
Jag har alltså jobbat inom LSS i 8 år, om man bortser från ett års uppehåll för studier inom hästhållning där jag även passade på att läsa Svenska Ridsportsförbundets Handikappledarutbildning del 1.
Folkpartiet vill bland annat att kompetens skall väga tyngre än år när det gäller avgörande om vilka som får stanna kvar vid neddragningar.
Jag förstår tanken. Men, då är vi inne på en annan fråga-
kompentens, är det reell kompetens eller formell? Utesluter det ena det andra?
Om jag skulle stå mot en 18åring som läst vårdinriktning på gymnasiet och därmed är utbildad undersköterska, vem ska då få stanna?
Det är nu lättare att anställa människor på tidsbegränsade anställningar, tack vare Folkpartiet. Maxlängden på en provanställning är numera ett år.
Jag anser att man genom detta gör det betydligt svårare för unga tjejer att ta sig in, och hålla sig kvar på arbetsmarknaden.
En tjej i min ålder lär skaffa barn, om hon inte redan har barn.
Och iochmed det så kommer VABdagar och föräldraledighet, vilket för en arbetsgivare mest är problematiskt. Tyvärr är det ju så verkligheten ser ut.
Så, att provanställa på ett år mot på 6 månader gör att anställningstryggheten för en ung tjej förminskas drastiskt. Om det är så att man blir gravid under den tiden så blir det "lätt hänt" att man avslutar provanställningen när den går ut pga "arbetsbrist". Ett år till ingen som helst nytta för arbetstagaren. Olagligt, javisst. Men hur många som utsätts för detta orkar driva det vidare?
Anledningen till en provanställning är att se om arbetstagaren är rätt person för tjänsten och det ser man snabbt. Ett extra halvår hjälper inte arbetsgivaren i det läget. I dagens samhälle är det verkligen arbetsgivarens marknad.
Kanske är det därför som människor känner sig tvingade att hoppa på vilka former av anställningar som helst. En provanställning eller säsongsanställning är klart bättre än ingen anställning alls, men i en lånesituation med en bank ser det inget vidare ut.
En annan fundering i de banorna är hurvida sjukskrivningar kunde minskats om det blev lättare att få jobb.
Om man väl fått en fast tjänst så tror jag att man håller hårt i den. Oavsett hur man mår inombords. Kanske man inte alls trivs med det man gör, men man får ju ett lönekuvert varje månad. Tills den dagen då allt brister och man inte orkar mer.
Och blir sjukskriven, av något som jobbsituationen kanske har ett finger med i.
Vad hade hänt om det hade varit lättare att få jobb? Hade man stannat lika länge på sin tjänst då? Jag tror inte det. Och jag tror att dagens sjukskrivningar har mycket att göra med dagens jobbsituationer.
Länk;
Folkpartiet
Jag har gång på gång funderat över att läsa upp och validera till undersköterska, men jag känner inte att det är aktuellt för mig. Framförallt handlar det om att återbetalningen på studielånet jag isåfall tvingas att ta kommer att äta upp förtjänsten i lönekuvertet när jag är färdig undersköterska, i år efter år.
Jag har alltså jobbat inom LSS i 8 år, om man bortser från ett års uppehåll för studier inom hästhållning där jag även passade på att läsa Svenska Ridsportsförbundets Handikappledarutbildning del 1.
Folkpartiet vill bland annat att kompetens skall väga tyngre än år när det gäller avgörande om vilka som får stanna kvar vid neddragningar.
Jag förstår tanken. Men, då är vi inne på en annan fråga-
kompentens, är det reell kompetens eller formell? Utesluter det ena det andra?
Om jag skulle stå mot en 18åring som läst vårdinriktning på gymnasiet och därmed är utbildad undersköterska, vem ska då få stanna?
Det är nu lättare att anställa människor på tidsbegränsade anställningar, tack vare Folkpartiet. Maxlängden på en provanställning är numera ett år.
Jag anser att man genom detta gör det betydligt svårare för unga tjejer att ta sig in, och hålla sig kvar på arbetsmarknaden.
En tjej i min ålder lär skaffa barn, om hon inte redan har barn.
Och iochmed det så kommer VABdagar och föräldraledighet, vilket för en arbetsgivare mest är problematiskt. Tyvärr är det ju så verkligheten ser ut.
Så, att provanställa på ett år mot på 6 månader gör att anställningstryggheten för en ung tjej förminskas drastiskt. Om det är så att man blir gravid under den tiden så blir det "lätt hänt" att man avslutar provanställningen när den går ut pga "arbetsbrist". Ett år till ingen som helst nytta för arbetstagaren. Olagligt, javisst. Men hur många som utsätts för detta orkar driva det vidare?
Anledningen till en provanställning är att se om arbetstagaren är rätt person för tjänsten och det ser man snabbt. Ett extra halvår hjälper inte arbetsgivaren i det läget. I dagens samhälle är det verkligen arbetsgivarens marknad.
Kanske är det därför som människor känner sig tvingade att hoppa på vilka former av anställningar som helst. En provanställning eller säsongsanställning är klart bättre än ingen anställning alls, men i en lånesituation med en bank ser det inget vidare ut.
En annan fundering i de banorna är hurvida sjukskrivningar kunde minskats om det blev lättare att få jobb.
Om man väl fått en fast tjänst så tror jag att man håller hårt i den. Oavsett hur man mår inombords. Kanske man inte alls trivs med det man gör, men man får ju ett lönekuvert varje månad. Tills den dagen då allt brister och man inte orkar mer.
Och blir sjukskriven, av något som jobbsituationen kanske har ett finger med i.
Vad hade hänt om det hade varit lättare att få jobb? Hade man stannat lika länge på sin tjänst då? Jag tror inte det. Och jag tror att dagens sjukskrivningar har mycket att göra med dagens jobbsituationer.
Länk;
Folkpartiet
lördag 8 maj 2010
Obebyggda tomter i Svalöv kan köpas tillbaka av kommunen... Men de som inte ligger i Svalöv då?
På skd.se kan man läsa om hur Svalvös Kommun tröttnat på att det står tomter tomma vid Svalövssjön, som tydligen är ett så attraktivt område att bo på att det knappt kan vara sant.
Därför överväger man nu att köpa tillbaka tomter som stått obebyggda sedan de såldes.
Nuvarande regler säger att byggnad måste påbörjas inom två år från att tomten köps, men dessa regler fanns inte när tomterna i fråga köptes och därför har de hamnat lite mellan stolarna.
Artikeln kan ni läsa här.
Det ska bli intressant att se när Svalövs Kommun börjar behandla även andra tomter som står tomma och som är i dåligt skick. Tomter som kanske inte ligger vid den tydligen väldigt attraktiva Svalövssjön.
Granntomten här har stått som den gör nu sedan 1988, det enda som hänt med den är att mer och mer skit har lastats på den. Men, det är klart, Norrvidinge räknas inte som lika attraktivt som Svalövssjön, så då skiter vi i det ärendet som boende i byn började puffa på för tjugo år sedan.
Här kan vi snacka handläggningstid...
För 2-3 år sedan var jag än en gång i kontakt med kommunen för att puffa på ärendet och... Ja, det är ju ingenting som har hänt med den så långt.
Antar jag. Mannen i fråga skulle höra av sig när han visste mer och det har han inte gjort, och tomten ser lika jäklig ut nu som då, så att anta att det inte har hänt mer på den fronten ligger ganska nära till hands.
Och ärendet med tomten här är garanterat inte ensam med att blivit lagt i någon låda någonstans på kommunhuset, det finns en hel del fastigheter och tomter i Svalövs Kommun som är kraftigt eftersatta.
Men gud nåde den som köper en tomt vid Svalövssjön och inte bygger på den på två år!
Nej, tillåt mig skratta.
Ännu en fingervisning på hur mycket längre ner på skalan man är om man inte bor i huvudorten.
Därför överväger man nu att köpa tillbaka tomter som stått obebyggda sedan de såldes.
Nuvarande regler säger att byggnad måste påbörjas inom två år från att tomten köps, men dessa regler fanns inte när tomterna i fråga köptes och därför har de hamnat lite mellan stolarna.
Artikeln kan ni läsa här.
Det ska bli intressant att se när Svalövs Kommun börjar behandla även andra tomter som står tomma och som är i dåligt skick. Tomter som kanske inte ligger vid den tydligen väldigt attraktiva Svalövssjön.
Granntomten här har stått som den gör nu sedan 1988, det enda som hänt med den är att mer och mer skit har lastats på den. Men, det är klart, Norrvidinge räknas inte som lika attraktivt som Svalövssjön, så då skiter vi i det ärendet som boende i byn började puffa på för tjugo år sedan.
Här kan vi snacka handläggningstid...
För 2-3 år sedan var jag än en gång i kontakt med kommunen för att puffa på ärendet och... Ja, det är ju ingenting som har hänt med den så långt.
Antar jag. Mannen i fråga skulle höra av sig när han visste mer och det har han inte gjort, och tomten ser lika jäklig ut nu som då, så att anta att det inte har hänt mer på den fronten ligger ganska nära till hands.
Och ärendet med tomten här är garanterat inte ensam med att blivit lagt i någon låda någonstans på kommunhuset, det finns en hel del fastigheter och tomter i Svalövs Kommun som är kraftigt eftersatta.
Men gud nåde den som köper en tomt vid Svalövssjön och inte bygger på den på två år!
Nej, tillåt mig skratta.
Ännu en fingervisning på hur mycket längre ner på skalan man är om man inte bor i huvudorten.
fredag 7 maj 2010
Hundbajs vs. hästbajs
Ja, visst är det väl en intressant rubrik på en blogg såhär på fredagsmorgonen?
Det som göms i snö kommer fram i tö sägs det ju, och det stämmer ju faktiskt vad gäller hundbajs. Jag bor själv ute på landet och har stor hund, och helt ärligt så plockar jag inte upp varje gång då vi är ute på promenad. Ja, naturligtvis beror det ju på vart han sätter sig, men sätter han sig ute i gräset längs med den lilla grusvägen så låter jag det ligga där.
Så länge han inte sätter sig mitt ute på grusvägen, för det är en helt annan sak. Så länge den inte kan irritera någon så låter man den ligga.
Och så resonerar alla häromkring.
I våran lilla by finns det ett stort antal hundar och de flesta går längs samma sträcka med sina djur. Ingen av dem plockar upp, inte vad jag har sett iallafall.
Och det tycker jag är helt okej om man bor ute på landet och det gäller en liten grusväg, så som detta gör. Igen, så länge det inte irriterar någon.
Ett större problem här ute på landet så som jag upplever det, det är hästskiten.
Vi har ju även en massa ryttare som rider längs vägarna här, och det är verkligen jättetrevligt- men att hoppa över de stora hästskithögarna vart man än ska gå, det är mindre skoj.
Det har gått så pass långt att man får kryssa över dessa två däckspåren fram och tillbaka för att undvika att trampa i hästskiten, och det är ännu viktigare just nu att hålla koll på sin hund- iallafall om man har en hästskitsälskande hund så som jag har.
Det ligger stora högar var 5e meter eller så, och nu börjar det faktiskt bli lite tråkigt.
Jag har jobbat inom hästturism tidigare och där var det praxis att man körde rundan efter att man ridit klart med kunderna och plockade med sig skiten. Allt för att hålla sig på god fot med grannarna i området. Och jag förstår inte varför man inte kan göra samma sak som hästägare idag, även om man inte driver ett företag.
Men, för att återgå till hundskiten.
Jag läste på hd.se att det skulle bli hårdare tag mot de som inte plockade upp efter sin hund i Landskrona. Och det är ju bra. Upplevs det som ett problem är det klart att det skall göras någonting åt det hela- men frågan är vad som blir bra.
Innebär det hela att det blir böter om man inte plockar upp? Vem skall se till detta? Är det grannen eller måste man bli tagen med brallorna nere (förlåt min dåliga humor) av polisen? Behövs det legitimation om man blir tagen eller man ska bara uppge sitt namn?
Många frågor som jag ser framemot att få läsa svaren på, jag är väldigt nyfiken på detta skall gå till rent praktiskt. Jag har som sagt ingen som helst aning om hur det fungerar idag, de få gånger jag rör mig i stan med hunden tar jag med mig efterlämningarna och det är väl det mest logiska att göra...
En annan fråga som gäller Svalövs Kommun, det är när det skall komma upp hundrastgårdar i våra tätorter? Speciellt under tiden 1a Mars till den 20e Augusti då man inte får ha hunden lös hade det ju underlättat enormt för de som vill släppa sin hund och låta den springa av sig.
Jag anser att det är en självklarhet att kommunen skall kunna erbjuda rejäla hundrastgårdar åt sina fyrfotade invånare.
Länkar;
hd.se- hårdare regler för hundägare i Landskrona
hd.se- problem med hundskit och fågelskit i Teckomatorp
Jordbruksverket- såhär säger reglerna om att ha hunden lös
Det som göms i snö kommer fram i tö sägs det ju, och det stämmer ju faktiskt vad gäller hundbajs. Jag bor själv ute på landet och har stor hund, och helt ärligt så plockar jag inte upp varje gång då vi är ute på promenad. Ja, naturligtvis beror det ju på vart han sätter sig, men sätter han sig ute i gräset längs med den lilla grusvägen så låter jag det ligga där.
Så länge han inte sätter sig mitt ute på grusvägen, för det är en helt annan sak. Så länge den inte kan irritera någon så låter man den ligga.
Och så resonerar alla häromkring.
I våran lilla by finns det ett stort antal hundar och de flesta går längs samma sträcka med sina djur. Ingen av dem plockar upp, inte vad jag har sett iallafall.
Och det tycker jag är helt okej om man bor ute på landet och det gäller en liten grusväg, så som detta gör. Igen, så länge det inte irriterar någon.
Ett större problem här ute på landet så som jag upplever det, det är hästskiten.
Vi har ju även en massa ryttare som rider längs vägarna här, och det är verkligen jättetrevligt- men att hoppa över de stora hästskithögarna vart man än ska gå, det är mindre skoj.
Det har gått så pass långt att man får kryssa över dessa två däckspåren fram och tillbaka för att undvika att trampa i hästskiten, och det är ännu viktigare just nu att hålla koll på sin hund- iallafall om man har en hästskitsälskande hund så som jag har.
Det ligger stora högar var 5e meter eller så, och nu börjar det faktiskt bli lite tråkigt.
Jag har jobbat inom hästturism tidigare och där var det praxis att man körde rundan efter att man ridit klart med kunderna och plockade med sig skiten. Allt för att hålla sig på god fot med grannarna i området. Och jag förstår inte varför man inte kan göra samma sak som hästägare idag, även om man inte driver ett företag.
Men, för att återgå till hundskiten.
Jag läste på hd.se att det skulle bli hårdare tag mot de som inte plockade upp efter sin hund i Landskrona. Och det är ju bra. Upplevs det som ett problem är det klart att det skall göras någonting åt det hela- men frågan är vad som blir bra.
Innebär det hela att det blir böter om man inte plockar upp? Vem skall se till detta? Är det grannen eller måste man bli tagen med brallorna nere (förlåt min dåliga humor) av polisen? Behövs det legitimation om man blir tagen eller man ska bara uppge sitt namn?
Många frågor som jag ser framemot att få läsa svaren på, jag är väldigt nyfiken på detta skall gå till rent praktiskt. Jag har som sagt ingen som helst aning om hur det fungerar idag, de få gånger jag rör mig i stan med hunden tar jag med mig efterlämningarna och det är väl det mest logiska att göra...
En annan fråga som gäller Svalövs Kommun, det är när det skall komma upp hundrastgårdar i våra tätorter? Speciellt under tiden 1a Mars till den 20e Augusti då man inte får ha hunden lös hade det ju underlättat enormt för de som vill släppa sin hund och låta den springa av sig.
Jag anser att det är en självklarhet att kommunen skall kunna erbjuda rejäla hundrastgårdar åt sina fyrfotade invånare.
Länkar;
hd.se- hårdare regler för hundägare i Landskrona
hd.se- problem med hundskit och fågelskit i Teckomatorp
Jordbruksverket- såhär säger reglerna om att ha hunden lös
lördag 1 maj 2010
En levande landsbygd? Jo, det rimmar bra.
Orsakerna till att vilja bo i stan är många och skiftande- vissa vill bo i lägenhet och inte behöva ha ansvar för trädgård och garage. Andra vill ha nära till affärer och nöjen och slippa ha bil.
Andra vill ha den fina villan i det fina kvarteret och ha bilen på uppfarten, tvätta den varje söndag samtidigt som alla grannarna på gatan.
Kör sin bil en gång i veckan och då kör man till den lilla röda stugan på landet där man spenderar en dag i solen, grillandes korv.
Andra bor på landet.
Alltid.
Om man bor på landet och har valt det där livet, då är bilen ett nödvändigt ont. Man har ofta en bra bit till närmsta livsmedelsaffär, man har ingen möjlighet att cykla eller gå till frisören och man tvättar inte sin bil varje söndag samtidigt som grannarna. Det är en verklighet.
Om man bor på landet och jobbar, så innebär det att man måste ha bil för att kunna ta sig till och från sitt arbete. Man måste ha bil för att kunna skjutsa barnen till diverse fritidsaktiviteter.
Det kostar redan väldigt mycket pengar att ha bil. Skatt, försäkring, reperationer och sist men verkligen inte minst- bensin! Bensinåtgången kan man till viss del påverka, men inte fullt ut. Man måste kunna ta sig till jobbet, man måste ha råd att kunna ta sig till sitt jobb.
En liter bensin går idag på nästan 13 kronor litern. Har man en bil som drar ca 0.8 liter milen och har 5 mil t&r till jobbet, så kostar det dig 52 kronor om dagen bara att komma till jobb. Om man jobbar fem dagar i veckan så är man då uppe i 260 kr per vecka. Vilket är 1040 kr i månaden. Bara på bensin, fram och tillbaka till jobbet- ingen som helst slitage inräknad.
Ofta i en familj så behöver man dessutom två bilar som alltid rullar, om båda vuxna jobbar.
(Och jobbar man tex i vården och inte jobbar 100% så är man oftast ändå inne samma antal pass som en 100%are men på mindre antal timmar, vilket innebär att man kör lika mycket men för mindre ut i lönekuvertet.)
Om man, som de röd-gröna vill, höjer bensinskatten ytterligare så kommer samma exempel att landa på 1349 kr i månaden, vilket är 209 kr mer än vad det förra exemplet låg på.
Kanske inte jättemycket pengar rakt upp och ner. Men, för den enskilda är det faktiskt det. Om man dessutom måste ha två bilar så blir det desto mer.
Visst kan man få tillbaka på skatten om man kör över en viss summa per år, men för det första är det ju inte hela beloppet man får tillbaka, och för det andra- och detta är den största delen tycker jag-
så hjälper det faktiskt inte när man sitter där i slutet av månaden och skall betala bensinräkningen.
Let's face it-
bensinen är redan så dyr idag att det inte går att "nöjesköra" längre. Man kör det man måste och är tvungen till, resten struntar man i. Iallafall om man inte har en månadslön på 80 000 och bor på "fina gatan". För de som gör det så kvittar det om man höjer bensinskatten, det gör varken till eller från då de inte behöver bilen på samma sätt som vi på landet gör.
Allt snack om att det är så bra med en "levande landsbygd" är ju bara fjant, den kommer inte att vara så levande länge till om man väljer att göra det så himla svårt för de som bor ute på landet att kunna överleva. Vi lägger redan mycket pengar för att kunna bo som vi gör. Ska ni nu göra det ännu tuffare för oss att kunna överleva? Summan av det hela kommer i förlängningen att bli att husen på landsbygden kommer att säljas ett efter ett och man kommer i samma veva att få sälja av bilarna, flytta in till stan, i värsta fall få säga upp sig från sina arbeten då det inte går att ta sig dit utan bil (och jobbar man inom vården tex med OBtider, då är det helt kört med kollektivtrafik) och gå på a-kassa.
Fördelen för de som redan bor i stan är att det kommer att bli säljarens marknad på hus, "vanliga" människor som inte har en årsinkomst på 800 000 kommer inte att ha en chans att kunna köpa hus eller bostadsrätt i stan utan är förvisade till en liten lägenhet i betongförorten.
Inget ont om detta, men när man har bott i hus ute på landet så känns det nog ganska märkligt att bli inträngd i en lägenhet som kostar ungefär lika mycket i månaden i hyra som huset gjorde i lånekostnader,pga att man på bit efter bit höjer skatterna på det som drabbar just de som bor på landet mest.
Andra vill ha den fina villan i det fina kvarteret och ha bilen på uppfarten, tvätta den varje söndag samtidigt som alla grannarna på gatan.
Kör sin bil en gång i veckan och då kör man till den lilla röda stugan på landet där man spenderar en dag i solen, grillandes korv.
Andra bor på landet.
Alltid.
Om man bor på landet och har valt det där livet, då är bilen ett nödvändigt ont. Man har ofta en bra bit till närmsta livsmedelsaffär, man har ingen möjlighet att cykla eller gå till frisören och man tvättar inte sin bil varje söndag samtidigt som grannarna. Det är en verklighet.
Om man bor på landet och jobbar, så innebär det att man måste ha bil för att kunna ta sig till och från sitt arbete. Man måste ha bil för att kunna skjutsa barnen till diverse fritidsaktiviteter.
Det kostar redan väldigt mycket pengar att ha bil. Skatt, försäkring, reperationer och sist men verkligen inte minst- bensin! Bensinåtgången kan man till viss del påverka, men inte fullt ut. Man måste kunna ta sig till jobbet, man måste ha råd att kunna ta sig till sitt jobb.
En liter bensin går idag på nästan 13 kronor litern. Har man en bil som drar ca 0.8 liter milen och har 5 mil t&r till jobbet, så kostar det dig 52 kronor om dagen bara att komma till jobb. Om man jobbar fem dagar i veckan så är man då uppe i 260 kr per vecka. Vilket är 1040 kr i månaden. Bara på bensin, fram och tillbaka till jobbet- ingen som helst slitage inräknad.
Ofta i en familj så behöver man dessutom två bilar som alltid rullar, om båda vuxna jobbar.
(Och jobbar man tex i vården och inte jobbar 100% så är man oftast ändå inne samma antal pass som en 100%are men på mindre antal timmar, vilket innebär att man kör lika mycket men för mindre ut i lönekuvertet.)
Om man, som de röd-gröna vill, höjer bensinskatten ytterligare så kommer samma exempel att landa på 1349 kr i månaden, vilket är 209 kr mer än vad det förra exemplet låg på.
Kanske inte jättemycket pengar rakt upp och ner. Men, för den enskilda är det faktiskt det. Om man dessutom måste ha två bilar så blir det desto mer.
Visst kan man få tillbaka på skatten om man kör över en viss summa per år, men för det första är det ju inte hela beloppet man får tillbaka, och för det andra- och detta är den största delen tycker jag-
så hjälper det faktiskt inte när man sitter där i slutet av månaden och skall betala bensinräkningen.
Let's face it-
bensinen är redan så dyr idag att det inte går att "nöjesköra" längre. Man kör det man måste och är tvungen till, resten struntar man i. Iallafall om man inte har en månadslön på 80 000 och bor på "fina gatan". För de som gör det så kvittar det om man höjer bensinskatten, det gör varken till eller från då de inte behöver bilen på samma sätt som vi på landet gör.
Allt snack om att det är så bra med en "levande landsbygd" är ju bara fjant, den kommer inte att vara så levande länge till om man väljer att göra det så himla svårt för de som bor ute på landet att kunna överleva. Vi lägger redan mycket pengar för att kunna bo som vi gör. Ska ni nu göra det ännu tuffare för oss att kunna överleva? Summan av det hela kommer i förlängningen att bli att husen på landsbygden kommer att säljas ett efter ett och man kommer i samma veva att få sälja av bilarna, flytta in till stan, i värsta fall få säga upp sig från sina arbeten då det inte går att ta sig dit utan bil (och jobbar man inom vården tex med OBtider, då är det helt kört med kollektivtrafik) och gå på a-kassa.
Fördelen för de som redan bor i stan är att det kommer att bli säljarens marknad på hus, "vanliga" människor som inte har en årsinkomst på 800 000 kommer inte att ha en chans att kunna köpa hus eller bostadsrätt i stan utan är förvisade till en liten lägenhet i betongförorten.
Inget ont om detta, men när man har bott i hus ute på landet så känns det nog ganska märkligt att bli inträngd i en lägenhet som kostar ungefär lika mycket i månaden i hyra som huset gjorde i lånekostnader,pga att man på bit efter bit höjer skatterna på det som drabbar just de som bor på landet mest.
torsdag 29 april 2010
Valborgsfirande
Jag har ett långt förflutet inom kulturskolan i Svalöv.
Började spela trummor som 6åring och fortsatte så länge jag kunde, som elev fram till mitt sista år i gymnasiet och efter det tog jag över som slagverkslärare samtidigt som jag gick sista året i skolan.
Det ingick att medverka i orkesterverksamheten när man lärde sig att bemästra sitt instrument. Man började i minsta orkestern då man fick lära sig hur det fungerade att spela med andra, diciplin, att lyssna på orkesterledarn och att ta det hela på allvar, dock med ett stort leende på läpparna. När man var mogen, ofta efter ungefär ett läsår eller så, så flyttade man vidare upp till nästa orkester som ofta var lite större och som spelade lite mer avancerade låtar.
Och så fortsatte det tills man nådde ungdomsorkestern, som den hette på min tid.
Vi hade samarbete med en stad i Polen dit vi åkte ett par gånger och spelade. Deras orkester kom hit till Svalöv också och vi genomförde ett par konserter tillsammans.
Det är det som är så facinerande med musiken, den verkar över länder och gränser och alla talar samma språk! Att man dessutom kan träffas för allra första gången, sätta upp sina noter och spela exakt samma sak direkt även om man kommer från olika kontinenter är en härlig känsla.
Den där rysningen i kroppen när allt går som det ska och alla låter precis så som de ska, det är en känsla som jag faktiskt unnar alla att få vara med om minst en gång.
Vi var även och spelade i Stockholm en gång, då vi tillsammans med en massa andra musikskolor spelade på borggården framför kungafamiljen.
Dessutom hade vi obligatoriska spelningar som vi genomförde varje år. Valborg/första maj, tillexempel.
Läste idag i tidningen att det är musikskolan från Staffanstorp som skall spela på första Maj i Svalöv. Jag undrar så varför? Har Svalöv ingen möjlighet att ställa upp med en egen orkester i år? Bra är dock att det tydligen är elever från kulturskolan i Svalöv som skall framträda på Valborg.
Jag har förstått att kulturskolan inte är vad den var en gång, att det inte är lika många elever som på "min tid" och att man som ung idag kanske har annat att göra än att spela trumpet.
Men vad ska vi göra åt det? Det är dagens ungdomar som kommer att stå för morgondagens musikexport ut i världen! Dessutom är det ett extremt bra sätt för barn att lära sig diciplin, kamratskap och att lyssna på andra.
Kulturskolan i Svalöv är ett kanonställe med extremt duktiga och engagerade lärare, de har format mig till den jag är idag och utan min musik vet jag inte vem jag hade varit.
En stor eloge till lärarna på kulturskolan, hoppas ni orkar hänga kvar länge till!
Började spela trummor som 6åring och fortsatte så länge jag kunde, som elev fram till mitt sista år i gymnasiet och efter det tog jag över som slagverkslärare samtidigt som jag gick sista året i skolan.
Det ingick att medverka i orkesterverksamheten när man lärde sig att bemästra sitt instrument. Man började i minsta orkestern då man fick lära sig hur det fungerade att spela med andra, diciplin, att lyssna på orkesterledarn och att ta det hela på allvar, dock med ett stort leende på läpparna. När man var mogen, ofta efter ungefär ett läsår eller så, så flyttade man vidare upp till nästa orkester som ofta var lite större och som spelade lite mer avancerade låtar.
Och så fortsatte det tills man nådde ungdomsorkestern, som den hette på min tid.
Vi hade samarbete med en stad i Polen dit vi åkte ett par gånger och spelade. Deras orkester kom hit till Svalöv också och vi genomförde ett par konserter tillsammans.
Det är det som är så facinerande med musiken, den verkar över länder och gränser och alla talar samma språk! Att man dessutom kan träffas för allra första gången, sätta upp sina noter och spela exakt samma sak direkt även om man kommer från olika kontinenter är en härlig känsla.
Den där rysningen i kroppen när allt går som det ska och alla låter precis så som de ska, det är en känsla som jag faktiskt unnar alla att få vara med om minst en gång.
Vi var även och spelade i Stockholm en gång, då vi tillsammans med en massa andra musikskolor spelade på borggården framför kungafamiljen.
Dessutom hade vi obligatoriska spelningar som vi genomförde varje år. Valborg/första maj, tillexempel.
Läste idag i tidningen att det är musikskolan från Staffanstorp som skall spela på första Maj i Svalöv. Jag undrar så varför? Har Svalöv ingen möjlighet att ställa upp med en egen orkester i år? Bra är dock att det tydligen är elever från kulturskolan i Svalöv som skall framträda på Valborg.
Jag har förstått att kulturskolan inte är vad den var en gång, att det inte är lika många elever som på "min tid" och att man som ung idag kanske har annat att göra än att spela trumpet.
Men vad ska vi göra åt det? Det är dagens ungdomar som kommer att stå för morgondagens musikexport ut i världen! Dessutom är det ett extremt bra sätt för barn att lära sig diciplin, kamratskap och att lyssna på andra.
Kulturskolan i Svalöv är ett kanonställe med extremt duktiga och engagerade lärare, de har format mig till den jag är idag och utan min musik vet jag inte vem jag hade varit.
En stor eloge till lärarna på kulturskolan, hoppas ni orkar hänga kvar länge till!
onsdag 28 april 2010
Vakthundarna i Arlöv
I Skånskans nätupplaga kan man idag läsa om hur ombyggnaden av förskolan Havren i Arlöv nu är i hetluften. Inte för ombyggnationen utan för att det ansvariga byggnadsbolaget pga skadegörelse varit tvungna att ta in vakthundar på området under tiden då det är obemannat.
Vakthundar som i sin tur blivit väldigt provocerade av barn och ungdomar. En hund har tom. blivit skadad då barnen/ungdomarna kastat sten på den.
Hundarna är inte på plats när förskolan är igång.
Pga skadegörelsen och allt bråk har polis varit på plats så gott som varje kväll i veckan som gick.
Rektorn på förskolan har nu skickat ut ett brev till föräldrarna vars barn går på skolan som är belägen bredvid- Svenhögskolan.
Där ber hon föräldrarna att hålla koll på sina barn och se till att de inte går i närheten av hundarna, och att hundarna faktiskt är farliga och är tränade att döda om så behövs.
Hon skriver också att hundarnas ägare är mycket oroliga över vad hundarna utsätts för och vad konsekvenserna av detta kan bli.
Föräldrarna har nu i sin tur reagerat på detta och menar på att rektorn nu anser att hundarna är viktigare än barnen.
De anser att det är vansinne att man har sådana här hundar i tättbebyggt område och de ifrågasätter vem det är som är ansvarig om någonting skulle hända.
Att träna upp en vakthund är ingen lätt uppgift. Det ligger mycket pengar, tid och tålamod bakom detta och dessutom antar jag att de är en inkomstkälla för sin ägare.
Dessa hundarna är så extremt tränade att de inte dödar för vad som helst- det är mycket större risk att du blir attackerad av hunden du möter på din dagliga promenad än av en tränad vakthund. De varnar innan de attackerar och attacken sker endast om man inte tar dess varning på allvar.
För bolaget som bygger om förskolan måste all skadegörelse och stöld vara extremt frustrerande, och att ta in vakthundar tycker jag är en bra idé.
Det är trots allt såhär-
vakthundarna hade inte behövts om folk hade uppfört sig ordentligt.
Om man inte kastar sten på dem, försöker ta sig in på området eller provocerar dem, då finns det faktiskt ingen större risk att någonting skall kunna hända.
Är det ingen av föräldrarna som funderat över varför hundarna är där?
Länkar;
skd.se
dognews
vakthunden.com
Vakthundar som i sin tur blivit väldigt provocerade av barn och ungdomar. En hund har tom. blivit skadad då barnen/ungdomarna kastat sten på den.
Hundarna är inte på plats när förskolan är igång.
Pga skadegörelsen och allt bråk har polis varit på plats så gott som varje kväll i veckan som gick.
Rektorn på förskolan har nu skickat ut ett brev till föräldrarna vars barn går på skolan som är belägen bredvid- Svenhögskolan.
Där ber hon föräldrarna att hålla koll på sina barn och se till att de inte går i närheten av hundarna, och att hundarna faktiskt är farliga och är tränade att döda om så behövs.
Hon skriver också att hundarnas ägare är mycket oroliga över vad hundarna utsätts för och vad konsekvenserna av detta kan bli.
Föräldrarna har nu i sin tur reagerat på detta och menar på att rektorn nu anser att hundarna är viktigare än barnen.
De anser att det är vansinne att man har sådana här hundar i tättbebyggt område och de ifrågasätter vem det är som är ansvarig om någonting skulle hända.
Att träna upp en vakthund är ingen lätt uppgift. Det ligger mycket pengar, tid och tålamod bakom detta och dessutom antar jag att de är en inkomstkälla för sin ägare.
Dessa hundarna är så extremt tränade att de inte dödar för vad som helst- det är mycket större risk att du blir attackerad av hunden du möter på din dagliga promenad än av en tränad vakthund. De varnar innan de attackerar och attacken sker endast om man inte tar dess varning på allvar.
För bolaget som bygger om förskolan måste all skadegörelse och stöld vara extremt frustrerande, och att ta in vakthundar tycker jag är en bra idé.
Det är trots allt såhär-
vakthundarna hade inte behövts om folk hade uppfört sig ordentligt.
Om man inte kastar sten på dem, försöker ta sig in på området eller provocerar dem, då finns det faktiskt ingen större risk att någonting skall kunna hända.
Är det ingen av föräldrarna som funderat över varför hundarna är där?
Länkar;
skd.se
dognews
vakthunden.com
tisdag 20 april 2010
Rädslan för det okända...
Läste på skd.se samt hd.se om hur ett parti som kallar sig "Svenskarnas parti" nu valt att ge sig in i striden om väljare i Svalövs kommun.
Partiet betraktas som ett nazistiskt parti med kopplingar till vit makt rörelsen.
De har som mål att "etablera ett etniskt homogent Sverige".
Jag är i samma ålder som paret som nu väljer att flytta till Svalövs kommun för att slåss om plats i kommunfullmäktige.
Och jag vet inte hur deras skolgång vad gäller utbildning inom nazism, Hitler och förtryck har varit, men min har varit i det närmsta obefintlig.
Vi gick över det där lite snabbt, och koncentrerade oss till stor del på första världskriget och USAs historia, av någon anledning.
Kunskapen om detta var något som jag varit tvingad att inhämta själv, och jag kan förstå om man inte har tid eller ork att göra det när man är i en viss ålder.
Man är lättpåverkad i viss ålder och har man då inte kunskapen bakom sig och inte heller har intresset för att skaffa sig den, då finns risken att det går illa. Ofta tror jag man känner sig underlägsen och osäker, och när man då blir utsatt för något som kanske kan utvecklas till gemenskap, om än en vriden sådan, kan det nog vara lätt att hoppa på tåget.
För hur lätt är det inte att dribbla bort en osäker människa med vriden "fakta" och ens egna färgade åsikter?
Speciellt om människan i fråga inte har förmågan att kritiskt se och ifrågasätta informationen?
Det är tragiskt att vi inte kommit längre än såhär i Sverige, men samtidigt tror jag att detta parti kommer att falla på eget grepp.
Ja, om resten av Svalövs politiska partier samt invånare vågar ifrågasätta, diskutera och debattera.
Annars är det strutshuvudet i sanden som gäller, och tyvärr så tror jag att sådana här partier tjänar röster på att man som etablerat parti väljer att sticka huvudet i sanden.
Jag avslutar med en liten del av texten från låten "Okunskap" av Svenska Akademien;
Okunskap,
när man inte riktigt vet är det skönt att ta till lite
Okunskap
kan förvandlas till fakta om man bara vill, ja
Okunskap
en iskall fasad när man är ensam och rädd
Okunskap, oj
Vill någon vända den till fakta står jag klar och beredd!
Och det är som sagt där jag tror vi måste börja-
bemöt okunskapen och rädslan!
Annars kommer detta att återkomma, gång på gång. Och varje gång kommer ledande politiker att stå och klia sig i huvudet och "inte alls förstå vart detta kommer ifrån."...
Länkar;
hd.se
skd.se
gammalt inlägg ang att våga ta en debatt
Niclas blogg
Jag kan förövrigt varmt rekomendera Svenska Akademien, om det är någon av er där ute som har missat deras musik. Väldigt tänkvärda texter.
Partiet betraktas som ett nazistiskt parti med kopplingar till vit makt rörelsen.
De har som mål att "etablera ett etniskt homogent Sverige".
Jag är i samma ålder som paret som nu väljer att flytta till Svalövs kommun för att slåss om plats i kommunfullmäktige.
Och jag vet inte hur deras skolgång vad gäller utbildning inom nazism, Hitler och förtryck har varit, men min har varit i det närmsta obefintlig.
Vi gick över det där lite snabbt, och koncentrerade oss till stor del på första världskriget och USAs historia, av någon anledning.
Kunskapen om detta var något som jag varit tvingad att inhämta själv, och jag kan förstå om man inte har tid eller ork att göra det när man är i en viss ålder.
Man är lättpåverkad i viss ålder och har man då inte kunskapen bakom sig och inte heller har intresset för att skaffa sig den, då finns risken att det går illa. Ofta tror jag man känner sig underlägsen och osäker, och när man då blir utsatt för något som kanske kan utvecklas till gemenskap, om än en vriden sådan, kan det nog vara lätt att hoppa på tåget.
För hur lätt är det inte att dribbla bort en osäker människa med vriden "fakta" och ens egna färgade åsikter?
Speciellt om människan i fråga inte har förmågan att kritiskt se och ifrågasätta informationen?
Det är tragiskt att vi inte kommit längre än såhär i Sverige, men samtidigt tror jag att detta parti kommer att falla på eget grepp.
Ja, om resten av Svalövs politiska partier samt invånare vågar ifrågasätta, diskutera och debattera.
Annars är det strutshuvudet i sanden som gäller, och tyvärr så tror jag att sådana här partier tjänar röster på att man som etablerat parti väljer att sticka huvudet i sanden.
Jag avslutar med en liten del av texten från låten "Okunskap" av Svenska Akademien;
Okunskap,
när man inte riktigt vet är det skönt att ta till lite
Okunskap
kan förvandlas till fakta om man bara vill, ja
Okunskap
en iskall fasad när man är ensam och rädd
Okunskap, oj
Vill någon vända den till fakta står jag klar och beredd!
Och det är som sagt där jag tror vi måste börja-
bemöt okunskapen och rädslan!
Annars kommer detta att återkomma, gång på gång. Och varje gång kommer ledande politiker att stå och klia sig i huvudet och "inte alls förstå vart detta kommer ifrån."...
Länkar;
hd.se
skd.se
gammalt inlägg ang att våga ta en debatt
Niclas blogg
Jag kan förövrigt varmt rekomendera Svenska Akademien, om det är någon av er där ute som har missat deras musik. Väldigt tänkvärda texter.
onsdag 14 april 2010
En olycka.
Hur man än vrider och vänder på vad som hände i Landskrona där på parkeringsplatsen, så var det ingen olycka.
Ett dåd i hastigt mod, ja. Men ingen olycka.
23åringen valde själv att börja misshandla både mannen och kvinnan. Det är för mig helt ofattbart- har respekten för äldre helt försvunnit?
23åringen valde sedan att köra därifrån, och inte ange sig själv till polisen. Och blåneka till att han varit där när han sedan blev inplockad av polisen.
Min känsla av det hela är att han hemskt gärna hade sluppit ta sitt ansvar vad gäller både misshandeln av mannen och kvinnans död, och fortsätta att leva i sin lilla värld där det tydligen är med knytnävarna man löser konflikter, oavsett vem det är man är i en konflikt med.
Läste någonstans att han var nybliven pappa och att han längtade hem till sitt barn. Artikeln var vinklad så att man skulle känna medlidande för honom.
Och det kan jag verkligen inte göra. Jag kan inte känna någonting mer än avsky för en människa som på fullt allvar slår ner två personer som är över 70 år gamla. Och den ena av dem en kvinna. Över en parkeringsruta. Däremot känner jag medlidande för hans barn. Barnet är oskyldigt.
Jag är glad att jag inte mött människan i trafiken, eller någonannanstans där man riskerar att hamna i konflikt för den delen.
Det har inte med att göra om han är invandrare eller inte för min del, det handlar om att jag tycker att han verkar vara en fruktansvärd person om man dömmer efter handlingen, och det är det enda jag har att gå på.
Nu pratas det mycket om att det skadat 23åringen att FBgrupper gått ut med namn och bild på honom. Jag är absolut inte för att man lägger ut bilder och namn på människor sådär utan grund, men i detta fallet finns det ju inga tveksamheter om att han varit på plats, att han är skyldig, oavsett nu vad brottsrubriceringen blir i slutet. Att lägga ut namn och bild på personer som är misstänkta för brott är dock en helt annan diskussion.
Jag förstår inte hur man tänker i det läget, om man har gjort allt det han har gjort och hållit sig undan så länge man kunnat, nekat till att ha varit på plats för att sedan ändra den historien också, och sedan komma fram till att det skadat en själv att bild på en kommit ut på internet?
Har han inget viktigare att fundera över?
Jag har än inte läst en enda artikel om hur det är med den avlidna kvinnans familj. Inte ett ord om mannen som fått sin livskamrat hastigt bortplockad från sitt liv. Allt fokuseras på 23åringen.
Och det tycker jag är tragiskt.
(Länk till skd)
Ett dåd i hastigt mod, ja. Men ingen olycka.
23åringen valde själv att börja misshandla både mannen och kvinnan. Det är för mig helt ofattbart- har respekten för äldre helt försvunnit?
23åringen valde sedan att köra därifrån, och inte ange sig själv till polisen. Och blåneka till att han varit där när han sedan blev inplockad av polisen.
Min känsla av det hela är att han hemskt gärna hade sluppit ta sitt ansvar vad gäller både misshandeln av mannen och kvinnans död, och fortsätta att leva i sin lilla värld där det tydligen är med knytnävarna man löser konflikter, oavsett vem det är man är i en konflikt med.
Läste någonstans att han var nybliven pappa och att han längtade hem till sitt barn. Artikeln var vinklad så att man skulle känna medlidande för honom.
Och det kan jag verkligen inte göra. Jag kan inte känna någonting mer än avsky för en människa som på fullt allvar slår ner två personer som är över 70 år gamla. Och den ena av dem en kvinna. Över en parkeringsruta. Däremot känner jag medlidande för hans barn. Barnet är oskyldigt.
Jag är glad att jag inte mött människan i trafiken, eller någonannanstans där man riskerar att hamna i konflikt för den delen.
Det har inte med att göra om han är invandrare eller inte för min del, det handlar om att jag tycker att han verkar vara en fruktansvärd person om man dömmer efter handlingen, och det är det enda jag har att gå på.
Nu pratas det mycket om att det skadat 23åringen att FBgrupper gått ut med namn och bild på honom. Jag är absolut inte för att man lägger ut bilder och namn på människor sådär utan grund, men i detta fallet finns det ju inga tveksamheter om att han varit på plats, att han är skyldig, oavsett nu vad brottsrubriceringen blir i slutet. Att lägga ut namn och bild på personer som är misstänkta för brott är dock en helt annan diskussion.
Jag förstår inte hur man tänker i det läget, om man har gjort allt det han har gjort och hållit sig undan så länge man kunnat, nekat till att ha varit på plats för att sedan ändra den historien också, och sedan komma fram till att det skadat en själv att bild på en kommit ut på internet?
Har han inget viktigare att fundera över?
Jag har än inte läst en enda artikel om hur det är med den avlidna kvinnans familj. Inte ett ord om mannen som fått sin livskamrat hastigt bortplockad från sitt liv. Allt fokuseras på 23åringen.
Och det tycker jag är tragiskt.
(Länk till skd)
Att våga ta en konflikt
Jag hittade en undersökning i en tidning här på nätet för ett par dagar sedan, gällande om folk vill att de etablerade partierna ska ta debatter med SD.
Jag hittar tyvärr inte tillbaka till undersökningen just nu, ska fortsätta leta, men gällande siffor då var att 85% ville att de skulle ta debatterna medans 15% inte tyckte det.
Jag har aldrig förstått varför man inte skulle ta en debatt.
"Missnöjesparti" eller inte- så har en ganska stor del av det Svenska folket faktiskt lagt sin röst på dem, och varför väljer man då att inte ta en debatt med dem, stoppa huvudet i sanden och låtsas som att de inte finns?
Det tycker jag är fegt, och jag tycker det visar mer på resten av partiernas svagheter. Om man är övertygad om sin ståndpunkt och kan det man pratar om, så skall det inte vara några problem att ta en debatt med ett annat parti- oavsett om det handlar om S, M eller SD.
Att inte våga titta på dem, inte våga prata med dem, tycker jag är att dumförklara det Svenska folket. "Jaja, rösta på vad ni vill, sålänge ni inte röstar på SD"- vad är det för demokrati?
Jag hittar tyvärr inte tillbaka till undersökningen just nu, ska fortsätta leta, men gällande siffor då var att 85% ville att de skulle ta debatterna medans 15% inte tyckte det.
Jag har aldrig förstått varför man inte skulle ta en debatt.
"Missnöjesparti" eller inte- så har en ganska stor del av det Svenska folket faktiskt lagt sin röst på dem, och varför väljer man då att inte ta en debatt med dem, stoppa huvudet i sanden och låtsas som att de inte finns?
Det tycker jag är fegt, och jag tycker det visar mer på resten av partiernas svagheter. Om man är övertygad om sin ståndpunkt och kan det man pratar om, så skall det inte vara några problem att ta en debatt med ett annat parti- oavsett om det handlar om S, M eller SD.
Att inte våga titta på dem, inte våga prata med dem, tycker jag är att dumförklara det Svenska folket. "Jaja, rösta på vad ni vill, sålänge ni inte röstar på SD"- vad är det för demokrati?
måndag 29 mars 2010
Politiker och pappa- en bra kombination?
Alla politiska partier har med "jämställdhet" i sina partiprogram. Men hur kan det då komma sig att våra svenska manliga politiker tar ut allra minst föräldradagar av alla yrkesgrupper?
I du och jobbet kan man läsa att svenska politiker och manliga ämbetsmän tar ut i snitt 3,32 föräldradagar per år och barn. (19 februari 2009). Det känns väldigt märkligt att man som politiker inte tar vara på sin lagliga rätt och sitt ansvar, utan lämpar över det till sin respektive, samtidigt som man står och förordar jämställdhet.
Den svenska föräldraförsäkringen erbjuder föräldrar att vara hemma med sina barn i totalt 480 dagar. 60 dagar var är "öronmärkta", och övriga dagar delas lika men kan överlåtas åt vilket håll man vill under förutsättning att de överlåtes till den andra vårdnadshavaren eller registrerad partner.
Men varför är svenska män så ointresserade av att vara hemma med sina barn? Handlar det hela om ekonomin? Tjänar män så pass mycket mer i månaden än vad kvinnorna gör att man som familj bestämmer sig för att skippa sin lagliga rätt för att ha någon tusenlapp mer i månaden att röra sig med?
Eller handlar det hela om att man fortfarande är kvar på 50-talet då det bara var så att kvinnorna är de som är hemma med barnen och samtidigt passar på att städa huset, tvätta kläder och se till att maten står på bordet när mannen kommer hem? Har vi inte kommit längre än så?
Jag hade inte för mitt liv velat missa min sons uppväxt, och jag tror min man känner det samma. Han var hemma i fem månader med sonen och jag tror att det var nyttigt för alla i familjen.
För mig för att jag fick lära mig att släppa taget litegrann, det är lätt hänt som mamma att man tror att ingen kan lika bra som en själv och det blir ju lite fel. Bara för att jag varit hemma i nästan ett år så innebär inte det automatiskt att mannen inte klarar av att sköta det som skötas skall, även om det kanske inte görs på "mitt" sätt...
Det var bra för min makes del, att se att allt inte bara flyter på utan arbete därhemma bara för att det är en förälder som går hemma på heltid. Att se hur mycket arbete det faktiskt krävs att vara hemmaförälder, det är ingen dans på rosor!
Och det är inte minst bra för sonen som fick kvalitétstid med båda sina föräldrar!
Om det hela handlar om det ekonomiska har jag ett förslag;
Om man istället för att dela upp inkomsterna i "hans" och "hennes", börjar köra på "familjeinkomst" istället, så hade det ju löst alla problem med att mannen inte kan vara hemma av ekonomiska skäl.
Man lägger helt enkelt all inkomst i samma pott och därifrån tar man och splittar inkomsterna på hälften, och efter det tar man bort 20% av den ena hälften, så att säga.
Eftersom föräldraförsäkringen betalas ut av försäkringskassan så blir det ju inga extra problem med respektives arbete och lön heller.
Jag tror på valfrihet, och detta förslag hade varit det ultimata för många familjer som känner att de inte har råd med att mannen ska gå hemma.
Valfriheten finns ändå kvar iochmed att man kan välja att kvinnan går hemma alla dagarna om man nu vill det, eller mannen för den delen!
I du och jobbet kan man läsa att svenska politiker och manliga ämbetsmän tar ut i snitt 3,32 föräldradagar per år och barn. (19 februari 2009). Det känns väldigt märkligt att man som politiker inte tar vara på sin lagliga rätt och sitt ansvar, utan lämpar över det till sin respektive, samtidigt som man står och förordar jämställdhet.
Den svenska föräldraförsäkringen erbjuder föräldrar att vara hemma med sina barn i totalt 480 dagar. 60 dagar var är "öronmärkta", och övriga dagar delas lika men kan överlåtas åt vilket håll man vill under förutsättning att de överlåtes till den andra vårdnadshavaren eller registrerad partner.
Men varför är svenska män så ointresserade av att vara hemma med sina barn? Handlar det hela om ekonomin? Tjänar män så pass mycket mer i månaden än vad kvinnorna gör att man som familj bestämmer sig för att skippa sin lagliga rätt för att ha någon tusenlapp mer i månaden att röra sig med?
Eller handlar det hela om att man fortfarande är kvar på 50-talet då det bara var så att kvinnorna är de som är hemma med barnen och samtidigt passar på att städa huset, tvätta kläder och se till att maten står på bordet när mannen kommer hem? Har vi inte kommit längre än så?
Jag hade inte för mitt liv velat missa min sons uppväxt, och jag tror min man känner det samma. Han var hemma i fem månader med sonen och jag tror att det var nyttigt för alla i familjen.
För mig för att jag fick lära mig att släppa taget litegrann, det är lätt hänt som mamma att man tror att ingen kan lika bra som en själv och det blir ju lite fel. Bara för att jag varit hemma i nästan ett år så innebär inte det automatiskt att mannen inte klarar av att sköta det som skötas skall, även om det kanske inte görs på "mitt" sätt...
Det var bra för min makes del, att se att allt inte bara flyter på utan arbete därhemma bara för att det är en förälder som går hemma på heltid. Att se hur mycket arbete det faktiskt krävs att vara hemmaförälder, det är ingen dans på rosor!
Och det är inte minst bra för sonen som fick kvalitétstid med båda sina föräldrar!
Om det hela handlar om det ekonomiska har jag ett förslag;
Om man istället för att dela upp inkomsterna i "hans" och "hennes", börjar köra på "familjeinkomst" istället, så hade det ju löst alla problem med att mannen inte kan vara hemma av ekonomiska skäl.
Man lägger helt enkelt all inkomst i samma pott och därifrån tar man och splittar inkomsterna på hälften, och efter det tar man bort 20% av den ena hälften, så att säga.
Eftersom föräldraförsäkringen betalas ut av försäkringskassan så blir det ju inga extra problem med respektives arbete och lön heller.
Jag tror på valfrihet, och detta förslag hade varit det ultimata för många familjer som känner att de inte har råd med att mannen ska gå hemma.
Valfriheten finns ändå kvar iochmed att man kan välja att kvinnan går hemma alla dagarna om man nu vill det, eller mannen för den delen!
torsdag 25 mars 2010
Är helt stum
Jag är stum av förvåning, av äckel och av sorg.
Jag visste att det förekom, men jag hade tidigare inte konfronterats med det på denna nivå som jag gjorde idag.
Vad jag pratar om?
Gårdagens "uppdrag granskning" såklart.
För er som missade programmet kan man se det på internet här (länk till svtplay.se)
Detta handlade om hur en ung flicka blev våldtagen på skolans toalett. Omgivningen trodde henne inte, trots att pojken blev dömd för våldtäkten, bla med rättsmedicinsk bevisning samt hans egna erkännande.
Dessutom fick han besöksförbud mot flickan.
När han blir förflyttad till annan skola strejkar hans kompisar på skolan.
Skolan och fritidsgården är "neutrala" och tar inte ställning, inte ens när pojken är dömd. De vuxna i samhället är i bästa fall passiva, i värsta fall aktiva i sitt stöd för pojken. Det startas facebookgrupper som behandlar vad man borde göra med flickan som "så uppenbart ljuger", och ryktena florerar runt i samhället tills de någonstans på vägen blir någon form av sanning. Iallafall för de som inte vågar ifrågasätta dem. Det är ingen av människorna som berättar vidare dessa "sanningar" som hört dem från flickan själv, utan de kommer från "bekantas bekant" osv. Flickan håller konsekvent samma version hela vägen från polisförhör till rättegångar.
Och pojken blir dömd. Inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten.
Ändå bestämmer sig människor i detta samhälle för att stötta pojken.
Ryktena går-
Hon ville egentligen. Och oralsex kan väl knappast räknas till våldtäkt.
Hon var yngre än honom, och alla vet väl att yngre tjejer vill vara med äldre populära killar? Hon är bara ute efter pengar.
På internet skrivs det att man vill betala någon för att våldta henne "på riktigt" för att hon ska få känna hur det känns, hur man vill föra upp en påle i hennes underliv och bränna henne på bål. Hur man skäms som tjej eftersom det är så tydligt att hon ljuger.
Pojken blir inbjuden till skolavslutningen som hålls i kyrkan.
Av prästen. För guds hus är öppet för alla.
Flickans föräldrar hade varit förutseende och åkt bort med flickan över skolavslutningen, och tur är väl det! Pojken kom till kyrkan, hade med sig blommor som han gav till hela sin klass och sina gamla klasslärare under enorma applåder.
Prästen berättar senare för Uppdrag Granskning att det blev en "tyst, stark demonstration". Han berättar också att han tycker det var jättestarkt av pojken att orka komma dit och göra det, och att han tyckte det var synd att han inte fick vara där som en i klassen.
Hur flickan hade det ägnade prästen inte en tanke.
Avslutningen filmades av en av pojkens anhöriga och ligger nu ute till allmän beskådan på internet.
När reportern frågar prästen om han visste att pojken bara några timmar efter skolavslutningen våldtog en annan flicka på en badstrand, så är hans reaktion "stackars kille... Ja, tjejen givetvis också.".
Även i detta våldtäktsmålet blir killen dömd. Bland annat återfinns dna i hennes trosor, hans dna, men trots detta är hans anhängargrupp minst sagt skeptiska. Förklaringen till dna't är tillexempel att det "räcker att man har samma hårfärg" och att "de hört att de låg i tvättkorgen när polisen hämtade dem, och hon har ju faktiskt en bror och då är det ju inte alls säkert att det är pojken i fråga som dna't kommer ifrån.".
Flicka nummer 1 tvingas till slut flytta från samhället, från sin familj och börja i skolan 50 mil hemifrån.
Flicka nummer 2 bor fortfarande kvar i samma samhälle.
Flicka nummer 1 och flicka nummer 2 känner inte varandra.
Pojken bor i dag på ett ungdomshem. Hans bror har startat upp en hemsida där han skriver om hur felbehandlad och misstrodd hans bror är. Den har många trogna läsare.
Jag tycker det är fruktansvärt att det svenska samhället fortfarande fungerar såhär. Internet är bra till mycket, men med frihet kommer ansvar. Jag blir rent ut sagt förbannad på vuxna människor som tycker det är okej att bedriva häxjakt på flickor. För att "han ju är så pass snygg att han inte behöver våldta" (!) eller "ja men om man inte vill suga av någon så får man väl helt enkelt säga nej, svårare än så är det inte". Nej, det är kanske inte svårare än så för just dig. Men för en ung tjej, liggandes på rygg på ett toalettgolv, med en äldre kille sittandes över sig, hållandes ens armar och med sina byxor nere, så är det kanske inte så lätt.
I polisförhöret med pojken säger han att flickan säger nej 4-5 gånger och att han senare tycker det är jobbigt det han har gjort, just för att hon inte ville. När förhörsledarn frågar honom om det fanns någon tveksamhet i om hon ville svarar han nej, hon ville inte.
Vad är problemet? Han är dömd för våldtäkt mot minderårig. Han har erkänt. Varför är det synd om honom?
Han begick dessutom ännu en våldtäkt. Där det finns dna.
Ändå tror folk inte på flickorna.
Det är dags att vakna upp och inse att världen inte är det den en gång varit. Kvinnosynen MÅSTE förändras, och det finns inte mycket tid att gå på. När tom. yngre människor resonerar som i att "det är ens eget fel", då är det något som är riktigt galet.
Detta tillsammans med att de vuxna helt förlorat sin egna moral, gör att det bara blir kattskit av det hela.
Jag tycker så oerhört synd om tjejerna. Dessa två, och alla som lider i det tysta. För jag tvivlar på att de är ensamma om att ha varit med om detta. Tyvärr.
Jag tycker däremot inte ett dugg synd om pojken, så som tex prästen verkar göra i första hand.
Jag anser att man ska visa detta avsnittet av Uppdrag Granskning för alla klasser i alla högstadieskolor. Man skall ha inledande och uppföljande diskussioner ang ämnet och inte bara något man pratar om i 20 minuter en gång, utan gång på gång följa upp vad det är som händer.
Etik och moralutbildningar anpassade för internet känns viktigt, och även grundutbildningar inom juridik som visar för ungdomarna att det inte är varken okej eller riskfritt att skriva precis vad som helst om vem som helst på internet.
Det är dags att vuxna människor i Sverige visar att de är just det- vuxna. Och tar sitt ansvar. Vi är påväg tillbaka i utvecklingen och det känns inte speciellt bra.
Länkar;
hd.se- ledarblogg
Lisa Magnussons blogg
Aftonbladet
Jag visste att det förekom, men jag hade tidigare inte konfronterats med det på denna nivå som jag gjorde idag.
Vad jag pratar om?
Gårdagens "uppdrag granskning" såklart.
För er som missade programmet kan man se det på internet här (länk till svtplay.se)
Detta handlade om hur en ung flicka blev våldtagen på skolans toalett. Omgivningen trodde henne inte, trots att pojken blev dömd för våldtäkten, bla med rättsmedicinsk bevisning samt hans egna erkännande.
Dessutom fick han besöksförbud mot flickan.
När han blir förflyttad till annan skola strejkar hans kompisar på skolan.
Skolan och fritidsgården är "neutrala" och tar inte ställning, inte ens när pojken är dömd. De vuxna i samhället är i bästa fall passiva, i värsta fall aktiva i sitt stöd för pojken. Det startas facebookgrupper som behandlar vad man borde göra med flickan som "så uppenbart ljuger", och ryktena florerar runt i samhället tills de någonstans på vägen blir någon form av sanning. Iallafall för de som inte vågar ifrågasätta dem. Det är ingen av människorna som berättar vidare dessa "sanningar" som hört dem från flickan själv, utan de kommer från "bekantas bekant" osv. Flickan håller konsekvent samma version hela vägen från polisförhör till rättegångar.
Och pojken blir dömd. Inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten.
Ändå bestämmer sig människor i detta samhälle för att stötta pojken.
Ryktena går-
Hon ville egentligen. Och oralsex kan väl knappast räknas till våldtäkt.
Hon var yngre än honom, och alla vet väl att yngre tjejer vill vara med äldre populära killar? Hon är bara ute efter pengar.
På internet skrivs det att man vill betala någon för att våldta henne "på riktigt" för att hon ska få känna hur det känns, hur man vill föra upp en påle i hennes underliv och bränna henne på bål. Hur man skäms som tjej eftersom det är så tydligt att hon ljuger.
Pojken blir inbjuden till skolavslutningen som hålls i kyrkan.
Av prästen. För guds hus är öppet för alla.
Flickans föräldrar hade varit förutseende och åkt bort med flickan över skolavslutningen, och tur är väl det! Pojken kom till kyrkan, hade med sig blommor som han gav till hela sin klass och sina gamla klasslärare under enorma applåder.
Prästen berättar senare för Uppdrag Granskning att det blev en "tyst, stark demonstration". Han berättar också att han tycker det var jättestarkt av pojken att orka komma dit och göra det, och att han tyckte det var synd att han inte fick vara där som en i klassen.
Hur flickan hade det ägnade prästen inte en tanke.
Avslutningen filmades av en av pojkens anhöriga och ligger nu ute till allmän beskådan på internet.
När reportern frågar prästen om han visste att pojken bara några timmar efter skolavslutningen våldtog en annan flicka på en badstrand, så är hans reaktion "stackars kille... Ja, tjejen givetvis också.".
Även i detta våldtäktsmålet blir killen dömd. Bland annat återfinns dna i hennes trosor, hans dna, men trots detta är hans anhängargrupp minst sagt skeptiska. Förklaringen till dna't är tillexempel att det "räcker att man har samma hårfärg" och att "de hört att de låg i tvättkorgen när polisen hämtade dem, och hon har ju faktiskt en bror och då är det ju inte alls säkert att det är pojken i fråga som dna't kommer ifrån.".
Flicka nummer 1 tvingas till slut flytta från samhället, från sin familj och börja i skolan 50 mil hemifrån.
Flicka nummer 2 bor fortfarande kvar i samma samhälle.
Flicka nummer 1 och flicka nummer 2 känner inte varandra.
Pojken bor i dag på ett ungdomshem. Hans bror har startat upp en hemsida där han skriver om hur felbehandlad och misstrodd hans bror är. Den har många trogna läsare.
Jag tycker det är fruktansvärt att det svenska samhället fortfarande fungerar såhär. Internet är bra till mycket, men med frihet kommer ansvar. Jag blir rent ut sagt förbannad på vuxna människor som tycker det är okej att bedriva häxjakt på flickor. För att "han ju är så pass snygg att han inte behöver våldta" (!) eller "ja men om man inte vill suga av någon så får man väl helt enkelt säga nej, svårare än så är det inte". Nej, det är kanske inte svårare än så för just dig. Men för en ung tjej, liggandes på rygg på ett toalettgolv, med en äldre kille sittandes över sig, hållandes ens armar och med sina byxor nere, så är det kanske inte så lätt.
I polisförhöret med pojken säger han att flickan säger nej 4-5 gånger och att han senare tycker det är jobbigt det han har gjort, just för att hon inte ville. När förhörsledarn frågar honom om det fanns någon tveksamhet i om hon ville svarar han nej, hon ville inte.
Vad är problemet? Han är dömd för våldtäkt mot minderårig. Han har erkänt. Varför är det synd om honom?
Han begick dessutom ännu en våldtäkt. Där det finns dna.
Ändå tror folk inte på flickorna.
Det är dags att vakna upp och inse att världen inte är det den en gång varit. Kvinnosynen MÅSTE förändras, och det finns inte mycket tid att gå på. När tom. yngre människor resonerar som i att "det är ens eget fel", då är det något som är riktigt galet.
Detta tillsammans med att de vuxna helt förlorat sin egna moral, gör att det bara blir kattskit av det hela.
Jag tycker så oerhört synd om tjejerna. Dessa två, och alla som lider i det tysta. För jag tvivlar på att de är ensamma om att ha varit med om detta. Tyvärr.
Jag tycker däremot inte ett dugg synd om pojken, så som tex prästen verkar göra i första hand.
Jag anser att man ska visa detta avsnittet av Uppdrag Granskning för alla klasser i alla högstadieskolor. Man skall ha inledande och uppföljande diskussioner ang ämnet och inte bara något man pratar om i 20 minuter en gång, utan gång på gång följa upp vad det är som händer.
Etik och moralutbildningar anpassade för internet känns viktigt, och även grundutbildningar inom juridik som visar för ungdomarna att det inte är varken okej eller riskfritt att skriva precis vad som helst om vem som helst på internet.
Det är dags att vuxna människor i Sverige visar att de är just det- vuxna. Och tar sitt ansvar. Vi är påväg tillbaka i utvecklingen och det känns inte speciellt bra.
Länkar;
hd.se- ledarblogg
Lisa Magnussons blogg
Aftonbladet
onsdag 24 mars 2010
Att bo på landet
Jag tror såhär;
Antingen så anpassar man sitt jobb efter vart man bor, eller så anpassar man sin boendesituation efter vart man jobbar.
Eftersom man trots allt spenderar betydligt mycket mer tid hemma än på jobbet, så anser iallafall jag att det är klokt att börja bygga upp sitt liv med att hitta sig ett passande boende.
Om man jobbar i Lund så tar det lika lång tid att ta sig från Teckomatorp till Lund C som det tar att ta sig med buss från tex Klostergården till Lund C.
Det tror jag är väldigt viktigt att framhålla när det gäller att göra reklam för Svalövs Kommun som en bra boendekommun.
De förhållandevis låga fastighetspriserna är även de något att framhålla, det väger naturligtvis tungt när barnfamiljer letar boende.
Det är stor skillnad på 1,3 miljoner och 4,5 miljoner om man letar fastighet.
Det är viktigt att våra småorter i kommunen får fortsätta utvecklas och att man inte lägger allt krut på Svalöv. Alla vill inte bo i Svalöv, tro det eller ej. Jag hade inte för mitt liv velat bo i Svalöv, jag har gjort valet att bosätta mig i Norrvidinge, 4 kilometer utanför Teckomatorp.
Detta beror inte på att jag inte tycker om Svalöv, utan på att jag inte vill bo så pass centralt.
Prioriteringarna i Svalövs Kommun är skeva. Jag kräver på intet sätt att småbyarna skall prioriteras, men de ska ligga på samma nivå som i de större byarna är inte att begära för mycket.
På hösten 2007 ringde jag in till kommunen för att diskutera en ödetomt i Norrvidinge som stått likadan med mer eller mindre skit dumpad på sedan 1988.
Denna frågan har varit aktuell sedan 1990-talet, men utan resultat.
Pratade med mannen på kommunen som var ansvarig, han bad mig gå ut och ta bilder och maila honom. Detta är ingenting jag hade gjort om jag hade fått den frågan idag, men då trodde jag i min enfald att det skulle gå snabbade för kommunens hjul att rulla om jag hjälpte till.
Skickade mailet till honom, fick leveransrapport.
Och sedan då?
Tystnad.
Det är tre år sedan.
Om detta hade gällt en tomt i centrala Svalöv, då hade det inte tagit denna tiden. Det hade aldrig gått såhär långt till att börja med.
Det ska inte behöva ta sådanhär tid, det borde ligga i kommunens egna intresse att dess invånare är nöjda med dess service- oavsett om man bor i centrala Svalöv eller ute på landet. Man ska inte behöva ringa och jaga gång på gång, man ska kunna lita på att de gör sitt jobb.
I December 2009 blåste det ner en lyktstolpe strax utanför våran fastighet. Den knäcktes vid marken och lade sig rakt över 108an.
Jag ringde till kommunen som vidarebefodrade mig till ansvarigt bolag i Februari, då var lyktstolpen fortfarande liggandes bredvid vägen precis där jag och min granne fick släpat undan den i stormen.
Bolaget var väl medvetna om problemet, hade varit ute och tittat här den 16 December. Idag är det den 24 Mars och den ligger fortfarande kvar.
En del kan man skylla på snön och tjäle i marken, men någon måtta får det vara. Damen som svarade i telefonen lovade att de skulle titta på det snarast möjligt. Och låt mig gissa, det lär väl vara ett par lyktstolpar i tätorterna som behöver åtgärdas innan de kommer ut till Norrvidinge.
Gångvägar i Tågarp, ordentlig gatubelysning och kommunalt avlopp till Norrvidinge är bara ett par exempel - även vi ute på landet betalar skatt och mig veterligen så betalar vi samma antal procent som resten av kommunens befolkning gör.
Det är bara det att vi en gång valt annorlunda.
(Skrevs med anledning av kommentarerna på hd.se, artikeln i fråga gällde att byalaget i Teckomatorp krävde svar på sina frågor från ansvariga politiker.)
Antingen så anpassar man sitt jobb efter vart man bor, eller så anpassar man sin boendesituation efter vart man jobbar.
Eftersom man trots allt spenderar betydligt mycket mer tid hemma än på jobbet, så anser iallafall jag att det är klokt att börja bygga upp sitt liv med att hitta sig ett passande boende.
Om man jobbar i Lund så tar det lika lång tid att ta sig från Teckomatorp till Lund C som det tar att ta sig med buss från tex Klostergården till Lund C.
Det tror jag är väldigt viktigt att framhålla när det gäller att göra reklam för Svalövs Kommun som en bra boendekommun.
De förhållandevis låga fastighetspriserna är även de något att framhålla, det väger naturligtvis tungt när barnfamiljer letar boende.
Det är stor skillnad på 1,3 miljoner och 4,5 miljoner om man letar fastighet.
Det är viktigt att våra småorter i kommunen får fortsätta utvecklas och att man inte lägger allt krut på Svalöv. Alla vill inte bo i Svalöv, tro det eller ej. Jag hade inte för mitt liv velat bo i Svalöv, jag har gjort valet att bosätta mig i Norrvidinge, 4 kilometer utanför Teckomatorp.
Detta beror inte på att jag inte tycker om Svalöv, utan på att jag inte vill bo så pass centralt.
Prioriteringarna i Svalövs Kommun är skeva. Jag kräver på intet sätt att småbyarna skall prioriteras, men de ska ligga på samma nivå som i de större byarna är inte att begära för mycket.
På hösten 2007 ringde jag in till kommunen för att diskutera en ödetomt i Norrvidinge som stått likadan med mer eller mindre skit dumpad på sedan 1988.
Denna frågan har varit aktuell sedan 1990-talet, men utan resultat.
Pratade med mannen på kommunen som var ansvarig, han bad mig gå ut och ta bilder och maila honom. Detta är ingenting jag hade gjort om jag hade fått den frågan idag, men då trodde jag i min enfald att det skulle gå snabbade för kommunens hjul att rulla om jag hjälpte till.
Skickade mailet till honom, fick leveransrapport.
Och sedan då?
Tystnad.
Det är tre år sedan.
Om detta hade gällt en tomt i centrala Svalöv, då hade det inte tagit denna tiden. Det hade aldrig gått såhär långt till att börja med.
Det ska inte behöva ta sådanhär tid, det borde ligga i kommunens egna intresse att dess invånare är nöjda med dess service- oavsett om man bor i centrala Svalöv eller ute på landet. Man ska inte behöva ringa och jaga gång på gång, man ska kunna lita på att de gör sitt jobb.
I December 2009 blåste det ner en lyktstolpe strax utanför våran fastighet. Den knäcktes vid marken och lade sig rakt över 108an.
Jag ringde till kommunen som vidarebefodrade mig till ansvarigt bolag i Februari, då var lyktstolpen fortfarande liggandes bredvid vägen precis där jag och min granne fick släpat undan den i stormen.
Bolaget var väl medvetna om problemet, hade varit ute och tittat här den 16 December. Idag är det den 24 Mars och den ligger fortfarande kvar.
En del kan man skylla på snön och tjäle i marken, men någon måtta får det vara. Damen som svarade i telefonen lovade att de skulle titta på det snarast möjligt. Och låt mig gissa, det lär väl vara ett par lyktstolpar i tätorterna som behöver åtgärdas innan de kommer ut till Norrvidinge.
Gångvägar i Tågarp, ordentlig gatubelysning och kommunalt avlopp till Norrvidinge är bara ett par exempel - även vi ute på landet betalar skatt och mig veterligen så betalar vi samma antal procent som resten av kommunens befolkning gör.
Det är bara det att vi en gång valt annorlunda.
(Skrevs med anledning av kommentarerna på hd.se, artikeln i fråga gällde att byalaget i Teckomatorp krävde svar på sina frågor från ansvariga politiker.)
torsdag 18 mars 2010
Aktiv dödshjälp
Tänk dig att du är svårt sjuk. Att du aldrig kommer att kunna bli frisk. Att du varit sjuk i hela ditt liv, och tvingas lita till samhället för att få den hjälp du behöver. Att kunna gå på toaletten ensam finns inte i ditt liv, du kan inte byta tv-kanal själv när du ligger där i din höj- och sänkbara säng på kvällen. Den där sängen i stål, med grindar som ska hindra att du ramlar ner på golvet om du mot all förmodan skulle kunna vända på dig själv.
Du har levt med detta i så många år, du märker hur du gradvis blir sämre och hur du förlorar mer och mer av det du faktiskt kunde för ett par år sedan, du kan kanske inte kommunicera med dina nära och kära så som du en gång kunnat. Det är ju tur att de känner dig så väl att de kan förstå vad du menar, även när talet blir lite sluddrigt och osammanhängande.
Du vet att ditt liv snart är slut och att du förmodligen kommer att bli sämre hela vägen tills den dagen då du vandrar vidare.
Om det vore jag, så hade jag velat få bestämma när den dagen kom själv. Man har ansvar för sig själv och sitt eget liv i den mån man kan, under hela sitt liv. Vad är det då egentligen som förändras så drastiskt när det gäller hur man ska få avsluta det?
Om man vore fysiskt kapabel kunde man själv valt att ta sitt liv.
Men, om man är funktionshindrad av en eller annan anledning och därmed beroende av samhället, då kommer hela situationen i en helt annan dager. Då förlorar du plötsligt ditt eget inflytande över ditt eget liv.
Om man är funktionshindrad tvingas du i värsta fall plåga dig igenom hela ditt liv, mot din vilja.
Att vara anhörig i detta läget kan inte vara lätt. Naturligtvis är det ingenting av detta som är lätt, det är svårt att ta emot ett beslut att din anhörig vill avsluta sitt liv, men det måste vara precis lika svårt att stå bredvid och se på hur människan där i sängen tynar bort och lider undertiden.
Om man är fysiskt kapabel att ta sitt eget liv och har bestämt sig för att göra det, då tvingas man göra detta i smyg. Man får inte göra det värdigt, allt blir snabbt och hastigt och man tvingas gå vidare till nästa värld om man tror på det, alldeles ensam.
Chocken för anhöriga kan jag inte ens föreställa mig.
Ett alternativ kunde få vara att man själv fick planera sin egen bortgång, så att man slapp vara ensam i det skedet. Man kunde fått somna in i sin egen säng, eller i sommarhuset som man älskade att vara i som barn. Med de som man älskar och som älskar en tillbaka vid ens sida.
Ett lugnt och värdigt farväl.
Man borde kunna vara betrodd att få ta beslut över sitt eget liv.
Och bortgång.
(Skrevs med anledning av rubrikerna i dagens tidningar, så som i aftonbladet, hd och svenska dagbladet.)
Du har levt med detta i så många år, du märker hur du gradvis blir sämre och hur du förlorar mer och mer av det du faktiskt kunde för ett par år sedan, du kan kanske inte kommunicera med dina nära och kära så som du en gång kunnat. Det är ju tur att de känner dig så väl att de kan förstå vad du menar, även när talet blir lite sluddrigt och osammanhängande.
Du vet att ditt liv snart är slut och att du förmodligen kommer att bli sämre hela vägen tills den dagen då du vandrar vidare.
Om det vore jag, så hade jag velat få bestämma när den dagen kom själv. Man har ansvar för sig själv och sitt eget liv i den mån man kan, under hela sitt liv. Vad är det då egentligen som förändras så drastiskt när det gäller hur man ska få avsluta det?
Om man vore fysiskt kapabel kunde man själv valt att ta sitt liv.
Men, om man är funktionshindrad av en eller annan anledning och därmed beroende av samhället, då kommer hela situationen i en helt annan dager. Då förlorar du plötsligt ditt eget inflytande över ditt eget liv.
Om man är funktionshindrad tvingas du i värsta fall plåga dig igenom hela ditt liv, mot din vilja.
Att vara anhörig i detta läget kan inte vara lätt. Naturligtvis är det ingenting av detta som är lätt, det är svårt att ta emot ett beslut att din anhörig vill avsluta sitt liv, men det måste vara precis lika svårt att stå bredvid och se på hur människan där i sängen tynar bort och lider undertiden.
Om man är fysiskt kapabel att ta sitt eget liv och har bestämt sig för att göra det, då tvingas man göra detta i smyg. Man får inte göra det värdigt, allt blir snabbt och hastigt och man tvingas gå vidare till nästa värld om man tror på det, alldeles ensam.
Chocken för anhöriga kan jag inte ens föreställa mig.
Ett alternativ kunde få vara att man själv fick planera sin egen bortgång, så att man slapp vara ensam i det skedet. Man kunde fått somna in i sin egen säng, eller i sommarhuset som man älskade att vara i som barn. Med de som man älskar och som älskar en tillbaka vid ens sida.
Ett lugnt och värdigt farväl.
Man borde kunna vara betrodd att få ta beslut över sitt eget liv.
Och bortgång.
(Skrevs med anledning av rubrikerna i dagens tidningar, så som i aftonbladet, hd och svenska dagbladet.)
onsdag 17 mars 2010
Att kasta sten på hemtjänsten?
I HD idag kan man läsa om hur en kvinna anställd inom hemtjänsten i Landskrona blivit hotad och fått stenar kastade på sig när hon var i tjänst.
Artiken hittar ni här.
Det framgår inte av artikeln hur många det hela handlade om, mer än att det var "ett stort" gäng. Jag förstår inte vad människor som gör sådana saker får ut av det.
Har man inget vettigare att göra klockan 21 en tisdagskväll än att kasta sten och hota vanliga fredliga människor?
Många anser att människor som gör sådana här saker "säkert har haft en svår uppväxt med föräldrar som inte varit närvarande, och att det säkerligen inte finns någon ungdomsgård för stackarna att gå till på kvällarna" .
Jo, det är klart. Det rättfärdigar säkerligen saken.
Nej, allvarligt. Vart har det egna ansvaret i detta samhället tagit vägen? Allt som inte går enligt planerna är helt plötsligt föräldrarnas fel, eller samhällets. Det är aldrig den egna individens fel?
Nu säger jag inte att föräldrar och samhälle inte har del i hur saker och ting blir- det är klart att
även de har del i hur människor blir när de växer upp.
Hur mår människan som blivit utsatt för detta?
Att bli hotad och bli föremål för kastade stenar måste vara oerhört kränkade och skrämmande, hur kommer hon att må nästa gång hon ska jobba kväll?
Nästa fråga blir ju om det är lämpligt att man jobbar ensam inom hemtjänsten? Ska man behöva jobba dubbelt av denna anledningen? Väktareskort? Vad kommer facket att göra?
Jag kan personligen känna att jag inte velat jobba ensam igen om jag blivit utsatt för det där.
Och vem ska betala för allt detta extra som egentligen inte hade behövts om folk hade uppfört sig ordentligt?
Det är verkligen tragiskt, ur flera sidor sett.
För kvinnan och hela yrkeskåren som blivit utsatt, för killarna som gjorde detta och förmodligen tyckte de var hur coola som helst under tiden, för samhället som förmodligen får betala för detta på ett eller annat sätt, samt för invånarna i Landskrona stad som än en gång tyvärr får se sin stad i dålig dager figurera i tidningen.
Artiken hittar ni här.
Det framgår inte av artikeln hur många det hela handlade om, mer än att det var "ett stort" gäng. Jag förstår inte vad människor som gör sådana saker får ut av det.
Har man inget vettigare att göra klockan 21 en tisdagskväll än att kasta sten och hota vanliga fredliga människor?
Många anser att människor som gör sådana här saker "säkert har haft en svår uppväxt med föräldrar som inte varit närvarande, och att det säkerligen inte finns någon ungdomsgård för stackarna att gå till på kvällarna" .
Jo, det är klart. Det rättfärdigar säkerligen saken.
Nej, allvarligt. Vart har det egna ansvaret i detta samhället tagit vägen? Allt som inte går enligt planerna är helt plötsligt föräldrarnas fel, eller samhällets. Det är aldrig den egna individens fel?
Nu säger jag inte att föräldrar och samhälle inte har del i hur saker och ting blir- det är klart att
även de har del i hur människor blir när de växer upp.
Hur mår människan som blivit utsatt för detta?
Att bli hotad och bli föremål för kastade stenar måste vara oerhört kränkade och skrämmande, hur kommer hon att må nästa gång hon ska jobba kväll?
Nästa fråga blir ju om det är lämpligt att man jobbar ensam inom hemtjänsten? Ska man behöva jobba dubbelt av denna anledningen? Väktareskort? Vad kommer facket att göra?
Jag kan personligen känna att jag inte velat jobba ensam igen om jag blivit utsatt för det där.
Och vem ska betala för allt detta extra som egentligen inte hade behövts om folk hade uppfört sig ordentligt?
Det är verkligen tragiskt, ur flera sidor sett.
För kvinnan och hela yrkeskåren som blivit utsatt, för killarna som gjorde detta och förmodligen tyckte de var hur coola som helst under tiden, för samhället som förmodligen får betala för detta på ett eller annat sätt, samt för invånarna i Landskrona stad som än en gång tyvärr får se sin stad i dålig dager figurera i tidningen.
Sexuellt utnyttjande
Jag går ut hårt och börjar med att skriva lite om sexuellt utnyttjande av minderåriga och våldtäkter.
Den 8/3-2010 kunde man i hd läsa om en 16årig pojke som dömts för sexuellt utnyttjande av minderårig.
Artikeln i fråga hittar ni här;
I texten framgår att flickan i fråga varit drivande i relationen dem emellan och blandannat skickat sms till pojken där hon frågat om de ville ha sex. Detta har flickan förnekat.
Det står dessutom att
"Rätten gör bedömingen att det inte går att bortse från pojkens låga ålder och från att flickan haft en aktiv del i de sexuella handlingarna och att brottet därför ska bedömas som det lindrigare brottet sexuellt utnyttjande av barn".
När jag gick på gymnasiet hade vi en gång en man som kom och pratade med oss just om det där med sexuella inviter. Det var en våg av våldtäkter och våldtäktsförsök som sköljde över Landskrona vid den tiden. Sexuella inviter var det ja. Jo, vi tjejer fick lära oss att vi skulle ha med oss träningsskor och träningsbyxor när vi var ute och dansade, och sedan byta om innan vi skulle gå hem "för det var ju mycket lättare att springa undan om man hade sådana kläder på sig." .
Dessutom skulle vi se till att inte dricka så mycket, vi skulle vara "ordentligt klädda" och se till att inte ge några inviter.
Han avslutade med att säga att "det är ju mycket som händer i pojkars kroppar vid den här åldern och då gäller det för alla att underlätta så mycket man kan för de inblandade".
Jag gick från det klassrummet väldigt frågande.
Är det så det ska vara? Ska man som tjej vara tvungen att byta om innan man går hem från krogen för att man inte ska bli våldtagen? Ska man inte få lov att göra en invit som tjej, för gud förbjude- killarna vet ju inte vart de ska ta vägen och då får man skylla sig själv för man ville faktiskt till en början? Men vad var det man ville? Ville man sitta och prata en stund över en öl, eller var det så att man ville ha sällskap på natten?
Oavsett, så har man rätt att säga nej precis vart som helst under kvällen, och detta ska respekteras, även om man råkar ha jeans och högklackat istället för det föreskrivna träningsbyxorna och träningsskorna.
Jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag läser om den utnyttjade flickan. Att rätten fortfarande gör bedömningar att "hon inbjöd till det själv" är tragiskt och sorgligt, och det påminner mig att man har väldigt långt att gå innan vi har ett jämnställt samhälle.
Hon är 12 år gammal. 12.
Som 12åring har man en himla massa hormoner som spökar. Man ska vara vuxen, men man är det inte. Man testar och har börjat upptäcka sig själv och sin egen sexualitet. Det är positivt!
Men, man har lika stor rätt att säga stopp var som helst längs vägen om man vill backa ur och det ska respekteras.
Det är ingen av oss vet vad som hände i det där sovrummet den gången, ingen som egentligen kan uttala sig om det. Hon kanske inbjöd, hon kanske ville? Eller så ville hon det inte, men kände inte att hon kunde backa ur?
Men att man döms för mindre än våldtäkt för att flickan själv skickade ett sms (som hon dessutom nekar till) och för att rätten anser att hon varit med på det själv känns som ett stort steg tillbaka för mänskligheten.
Vi behöver ha in fler kvinnor i det Svenska rättsystemet, så det jämnas lite med de äldre männen som nu är i 60årsåldern. Unga tjejer måste få
känna att man får lov att ha kort kjol och högklackat och att det faktiskt ändå inte är deras fel om de blir våldtagna. Lägg skulden på förövarna istället! Och detta måste börja synas även i våra domstolar...
Det hjälper inte att det står i lagen när det tydligen ändå är relevant vad man hade på sig för underkläder vid det tillfället, om det var en kort kjol eller om man som tjej hade haft ögonkontakt med mannen i fråga under kvällens gång.
Jag avslutar med ett boktips-
Flickan och skulden, skriven av Katarina Wennstam.
"Jonna, en vanlig tonårstjej, går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. De har kört upp en krycka i underlivet. På stan kallas hon för "kryckhoran".
Lena blir utsatt för en gruppvåldtäkt. I rättegångsprotokollet står det: "Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig top, skor samt BH och trosor på sig.".
Det sexuella våldet har alltid funnits, men har det blivit grövre? Har det skett en förändring i inställningen till våldtäkt hos ungdomar, media, domstolar? Eller är det i själva verket samma urgamla syn på kvinnans- och mannens- rätt som härskar?"
Den 8/3-2010 kunde man i hd läsa om en 16årig pojke som dömts för sexuellt utnyttjande av minderårig.
Artikeln i fråga hittar ni här;
I texten framgår att flickan i fråga varit drivande i relationen dem emellan och blandannat skickat sms till pojken där hon frågat om de ville ha sex. Detta har flickan förnekat.
Det står dessutom att
"Rätten gör bedömingen att det inte går att bortse från pojkens låga ålder och från att flickan haft en aktiv del i de sexuella handlingarna och att brottet därför ska bedömas som det lindrigare brottet sexuellt utnyttjande av barn".
När jag gick på gymnasiet hade vi en gång en man som kom och pratade med oss just om det där med sexuella inviter. Det var en våg av våldtäkter och våldtäktsförsök som sköljde över Landskrona vid den tiden. Sexuella inviter var det ja. Jo, vi tjejer fick lära oss att vi skulle ha med oss träningsskor och träningsbyxor när vi var ute och dansade, och sedan byta om innan vi skulle gå hem "för det var ju mycket lättare att springa undan om man hade sådana kläder på sig." .
Dessutom skulle vi se till att inte dricka så mycket, vi skulle vara "ordentligt klädda" och se till att inte ge några inviter.
Han avslutade med att säga att "det är ju mycket som händer i pojkars kroppar vid den här åldern och då gäller det för alla att underlätta så mycket man kan för de inblandade".
Jag gick från det klassrummet väldigt frågande.
Är det så det ska vara? Ska man som tjej vara tvungen att byta om innan man går hem från krogen för att man inte ska bli våldtagen? Ska man inte få lov att göra en invit som tjej, för gud förbjude- killarna vet ju inte vart de ska ta vägen och då får man skylla sig själv för man ville faktiskt till en början? Men vad var det man ville? Ville man sitta och prata en stund över en öl, eller var det så att man ville ha sällskap på natten?
Oavsett, så har man rätt att säga nej precis vart som helst under kvällen, och detta ska respekteras, även om man råkar ha jeans och högklackat istället för det föreskrivna träningsbyxorna och träningsskorna.
Jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag läser om den utnyttjade flickan. Att rätten fortfarande gör bedömningar att "hon inbjöd till det själv" är tragiskt och sorgligt, och det påminner mig att man har väldigt långt att gå innan vi har ett jämnställt samhälle.
Hon är 12 år gammal. 12.
Som 12åring har man en himla massa hormoner som spökar. Man ska vara vuxen, men man är det inte. Man testar och har börjat upptäcka sig själv och sin egen sexualitet. Det är positivt!
Men, man har lika stor rätt att säga stopp var som helst längs vägen om man vill backa ur och det ska respekteras.
Det är ingen av oss vet vad som hände i det där sovrummet den gången, ingen som egentligen kan uttala sig om det. Hon kanske inbjöd, hon kanske ville? Eller så ville hon det inte, men kände inte att hon kunde backa ur?
Men att man döms för mindre än våldtäkt för att flickan själv skickade ett sms (som hon dessutom nekar till) och för att rätten anser att hon varit med på det själv känns som ett stort steg tillbaka för mänskligheten.
Vi behöver ha in fler kvinnor i det Svenska rättsystemet, så det jämnas lite med de äldre männen som nu är i 60årsåldern. Unga tjejer måste få
känna att man får lov att ha kort kjol och högklackat och att det faktiskt ändå inte är deras fel om de blir våldtagna. Lägg skulden på förövarna istället! Och detta måste börja synas även i våra domstolar...
Det hjälper inte att det står i lagen när det tydligen ändå är relevant vad man hade på sig för underkläder vid det tillfället, om det var en kort kjol eller om man som tjej hade haft ögonkontakt med mannen i fråga under kvällens gång.
Jag avslutar med ett boktips-
Flickan och skulden, skriven av Katarina Wennstam.
"Jonna, en vanlig tonårstjej, går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. De har kört upp en krycka i underlivet. På stan kallas hon för "kryckhoran".
Lena blir utsatt för en gruppvåldtäkt. I rättegångsprotokollet står det: "Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig top, skor samt BH och trosor på sig.".
Det sexuella våldet har alltid funnits, men har det blivit grövre? Har det skett en förändring i inställningen till våldtäkt hos ungdomar, media, domstolar? Eller är det i själva verket samma urgamla syn på kvinnans- och mannens- rätt som härskar?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)